Hannes är 38 år gammal och lever med sin sambo och 12-åriga son. Han arbetar som socionom och gillar att åka på utflykter med sin familj. För ungefär ett år sen blev Hannes rånad i en park när han var på väg hem från tunnelbanan.
Tätt inpå rånet började han besväras av påträngande minnesbilder från händelsen och det kändes som att han var på platsen igen. Han sjukskrev sig från arbetet och gick inte utanför hemmet på flera veckor. Eftersom ekonomin blev lidande kände sig Hannes tvungen att börja arbeta igen.
Ändrar sitt beteende
Att ta sig till och från arbetet hade aldrig varit ett problem men blev snabbt en väldigt komplicerad uppgift. Varje gång han passerade platsen där rånet ägde rum slungades han tillbaka till sommarkvällen när rånet inträffade. För att slippa minnena började Hannes ta långa och krångliga omvägar till jobbet och såg också till att ständigt lyssna på hög musik för att slippa tänka på det han hade varit med om.
I närheten av parken fanns en sushirestaurang och snart började doften av sushi att trigga samma reaktion som parken där rånet ägde rum. På arbetet besvärades han av svårigheter att fokusera på sina uppgifter och började lägga märke till att han blev alltmer irriterad på både kollegor och familjemedlemmar.
Vardagen begränsas
Några månader senare har Hannes börjat undvika allt som riskerar att påminna honom om rånet. Han åker taxi till jobbet, har slutat äta sushi som är hans och sonens favoritmat, och undviker även att gå utanför hemmet när det är mörkt ute. Han har slutat lyssna på sitt favoritband eftersom det var det han lyssnade på kvällen han blev rånad och hittar inte längre på saker med familjen.
Han har även börjat undvika parker generellt, inte bara parken där rånet ägde rum. ”Varför blir det inte bättre?” tänker Hannes och brottas samtidigt med starka skuldkänslor för att hans lidande börjar gå ut över många viktiga områden i livet. Så småningom tar han kontakt med en KBT-psykolog som snabbt konstaterar att Hannes har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Behandling inleds
I början av behandlingen tycker Hannes att det är oerhört tufft att ens ta sig till mottagningen där psykologen sitter. När psykologen ber honom att berätta om händelsen första gången känns det som en oöverstiglig tröskel. Han förstår inte hur han ska klara av att berätta om det som hände utan att tappa kontrollen.
Efter stark tvekan sätter han igång att berätta om det som hände. De första gångerna berättar Hannes om händelsen snabbt och ganska översiktligt. Att lyssna på inspelningarna hemma tar emot enormt mycket de första gångerna.
Många gånger tänker Hannes att det inte värt att fullfölja behandlingen för att det känns för påfrestande men bestämmer sig till slut för att ge det en ärlig chans. Han gör sig beredd på starka reaktioner och fortsätter att lyssna på sina alltmer detaljerade inspelningar och börjar även utmana sig att äta sushi och planera in kortare utflykter. Mellan exponeringstillfällena börjar Hannes märka att ångestnivåerna sakta men säkert sjunker och det hela känns plötsligt mer hoppfullt.
Får tillbaka sitt liv igen
På det sista besöket tycker Hannes nästan att det känns tjatigt att berätta om rånet. ”Jag har ju gjort det så många gånger nu. Visst väcker vissa delar lite obehag fortfarande men det börjar kännas mer och mer som ett vanligt minne.”.
Psykologen påminner honom om hur svårt det var att berätta vid de första sessionerna och Hannes ler. ”Jag har fått tillbaka så mycket i livet. Jag kan nästan inte förstå att jag väntade så länge med att söka hjälp, det var så mycket som jag gick miste om i mitt liv!”
”Vad roligt att höra” svarar psykologen. ”Har du någonting särskilt planerat efter vårt besök idag?”
”Jag ska till en park med min son. Sen ska vi äta sushi.” svarar Hannes med ett brett leende.
”Hur ska ni ta er dit, om man får fråga?” undrar psykologen försiktigt.
Hannes skrattar till och svarar: ”Vi tar en promenad, man kan ju inte åka taxi överallt!”.
