Smärtupplevelsen kan höra ihop med en skada, men behöver nödvändigtvis inte göra det. Man kan alltså uppleva smärta utan att det behöver finnas något i kroppen som är skadat.
Vad är smärta?
Vårt smärtsystem, precis som många andra system hos oss, finns till för vår överlevnad och är i grunden utvecklat för urtidsmänniskan. Hade vi inte haft dessa system så hade vi som människoart inte överlevt till den tid vi lever i idag. Smärtsystemet är således ett mycket starkt skyddssystem som finns till för att skydda oss och varna vid skada eller hot om skada. Smärta är något de allra flesta av oss har känt av, alltså är smärta en normal sinnesupplevelse.
Akut smärta
Smärtsystemet är utvecklat för kortvarig aktivering. Vi skär oss till exempel i handen, känselkroppar i handen aktiveras och sänder automatiskt en signal till hjärnan. Först när signalen når hjärnan uppfattar vi den som smärta. När vi känner signalen drar vi automatiskt bort handen. Hade vi inte uppfattat signalen hade vi kanske fortsatt att skära oss vilket inneburit större skada och fara. Signalen varnade alltså för skada och hot om större skada. Efter en stund avtar vanligen signalerna från känselkropparna, och smärtan i handen minskar. Samma exempel gäller om vi trampar på en smutsig spik. Utan smärta skulle vi inte känna av infektionen som i värsta fall kan leda till amputation eller död.
Nervsystemets huvudsakliga funktion är att förmedla information (signaler) till och från hjärnan via ryggmärgen. Dessa signaler kan förstärkas eller försvagas på vägen till hjärnan.
Hur vi uppfattar smärtupplevelsen är individuell och personlig. Smärta går inte att mäta objektivt via till exempel ett blodprov eller se på en röntgenundersökning.
Långvarig smärta
Vid långvarig smärta kan det se annorlunda ut. Man pratar om långvarig smärta när smärtan håller i sig över 3-6 månader. Långvarig smärta kan ofta kopplas till olika sjukdomar, som till exempel artros, nervskador, fibromyalgi eller reumatism, men ibland hittar man inte någon tydlig orsak till smärtan.
Av olika anledningar fortsätter signalen att larma vilket resulterar i att samma automatiska reaktioner utlöses gång på gång. När hjärnan uppfattar skada eller hot om skada vill systemet göra allt för att separera eller ta oss ifrån hotet (som exemplet när vi drar bort handen efter att ha skurit oss).
För att få kraft till detta aktiveras samtidigt vårt stressystem och våra kamp- och flyktmekanismer. Vi får en ökad produktion av stresshormoner, en ökad spänning till våra muskler, ett förändrat andningsmönster och ökad puls för att vi ska orka fly eller kämpa mot faran.
I denna stund handlar det för systemet om att överleva, det som inte bedöms livsviktigt i stunden bortprioriteras därför som till exempel logiskt tänkande och minne. Denna reaktion är normal men är tänkt att vara kortvarig så att vi kan återhämta oss efteråt. När vi återhämtar oss stabiliseras funktionerna igen.
Vid långvarig smärta fortsätter hotet att signalera fara, vi får en ökad känslighet för signalerna och systemet blir överkänsligt. Den funktionen som i vanliga fall ska bedöma om hotet är ett verkligt hot eller ej vågar inte chansa, och blir också sämre på att filtrera bland signalerna. Signalerna upplevs ofta också starkare och mer påträngande än tidigare, smärtan sprids till större områden och man blir känsligare för alla sinnesintryck. Lite som ett brandlarm som blivit för känsligt och larmar i onödan. Hjärnan blir stressad och trött av upprepade signaler och får mindre chans att återhämta sig.
När systemet blir överretbart kallas det för ”sensitisering”, vilket ofta också leder till andra symptom som ökad trötthet, en ökad stresskänslighet och påverkad kognitiv förmåga som koncentration, minne och logiskt tänkande. Egentligen är detta inte konstigt med tanke på att smärtsystemet är fullt upptaget med att kämpa eller fly mot faran, utan möjlighet till vila och återhämtning.
Så påverkas livet
Långvarig smärta kan leda till att man blir mer rädd att röra sig i rädsla för ökad smärta (rörelserädsla), eller att man kör på oavsett för att slippa känna efter (undvikande av vila). Det är vanligt att man börjar undvika sådant man tycker är roligt och givande, vilket har effekt på vår hälsa i stort.
Det blir en ond spiral som påverkar både privatliv och arbetsliv. Smärtan kan leda till att man undan för undan slutar att träffa vänner, ägna sig åt givande hobbys och aktiviteter, och slutar med träning och aktiv återhämtning.
Resultatet blir ofta nedstämdhet, oro och ett ökat fokus på smärtan, vilket i sin tur leder till fler undvikanden. Det blir en nedåtgående spiral där livet upplevs som mindre och mindre.
Långvarig smärta går ofta inte att "bota" eller enkelt ta bort. Det bästa sättet vi vet idag är att arbeta med att stärka de filterfunktioner som finns för att minska överkänsligheten i systemet. Därför behöver vi arbeta tillsammans med kropp och hjärna genom till exempel ökad kunskap och trygghet, minskad stress, graderad fysisk aktivitet, ökad förmåga till återhämtning, ökad kroppsmedvetenhet samt träna vår förmåga att flytta fokus till andra saker.
