Cecilia: ”Jag är så tacksam att både min och mammas cancer upptäcktes i tid”

Margareta: Min cancer upptäcktes i våras. Jag fick kallelse till mammografi och gick dit. Sedan kom det ett brev hem – de hade sett något och ville göra en biopsi. Okej tänkte jag, det är ju inte alltid det är någonting. Sen fick jag beskedet om att det var samma snabbväxande variant som Cecilia haft. Min cancer satt så djupt att jag inte hade kunnat känna den själv. Jag opererades först och de lyckades få bort all cancer. Sen sattes cellgifter in, och nu är jag i slutfasen av min behandling.

Hur kändes det när ni fick cancerbeskedet?

C. Under det där första besöket fick jag träffa en bröstkirurg som sa ”Med största sannolikhet har du bröstcancer – vad tänker du?”. Ja, vad tänker man? Min första fråga var: Är det behandlingsbart eller kommer jag gå bort? Kommer min dotter bli utan mamma innan hon ens fyllt 15? Och det kunde de inte svara på. Samtidigt så älskar jag ju livet, har alltid gjort. Kanske än mer idag! Det fanns inte att ge upp.

M: Jag visste ju ungefär vilka biverkningar jag skulle få, eftersom jag sett Cecilia gå igenom detta. Jag var ganska lugn när jag fick beskedet. Jag kände att jag fixar det här. Det går bra.

Hur är det att vara anhörig till någon som får cancer?

M: Det var mer jobbigt än när jag fick mitt besked. Jag har jobbat inom sjukvården länge, så jag har ju sett mycket. Det är för- och nackdelar med det, men jag kunde använda min erfarenhet och inte tänka det värsta – utan för de flesta går det ju faktiskt bra.

C: Du har varit ett jättestöd. Vid alla mina operationer är det mamma som har hämtat eller varit med på patienthotellet. När vi fick besked om att mamma var sjuk så var ju det jättejobbigt, men samtidigt så kunde jag också använda mina erfarenheter och finnas där på det sättet jag hade behövt. Till exempel när jag tappade mitt hår så gick jag till min frisör och det kan jag ångra lite idag. Varför gjorde jag det inte hemma, varför fick inte min dotter hjälpa mig med det? Så det sa jag direkt till mamma: När du tappar håret, då kommer jag!

Vilka erfarenheter delar ni och vilka erfarenheter är olika?

C: Det jag tror vi delar är upplevelsen av vilken fantastisk sjukvård vi har. Den är ovärderlig. Så välkomnande och trygg. Olikheten är nog hur vi hanterade första beskedet. Jag hamnade i en liten chock. Man tar in det läkaren säger, men ändå inte. I bilen utanför storgrät jag. Mamma tog det betydligt bättre än vad jag gjorde. En annan likhet är att vi försökt leva som vanligt, så långt det bara går.

M: Man får ju backa litegrann i och med att man är mer infektionskänslig. Du kan inte vara i stora folksamlingar och den biten, men annars så har vi försökt leva på. Där är vi lika.

Vad vill ni säga till de som läser detta?

C: Det kan hända vem som helst. Det händer inte bara andra. Och det händer alla åldersgrupper, så börja undersöka dina bröst tidigt, även innan du börjar gå på mammografi. Det tycker jag är det allra viktigaste. Jag är så tacksam att både min och mammas cancer hittades i god tid.

M: Och gå på din mammografi när du blir kallad, i och med att allt inte syns eller känns. Min cancer var ju omöjlig att känna själv, så hade jag väntat för länge hade den hunnit sprida sig.