*signaturmelodi *
Jeannette Conte: Välkommen tillbaka till vår poddserie ”Resan mot min nya höft”.
I första avsnittet fick vi höra patienterna Sara och Jan berätta om sina besvär, tankar och känslor, från första symtom fram till och med första besöket hos ortoped. Vi fick höra ortopeden Anders och sjukgymnasten Linda berätta om första icke kirurgiska behandlingen av artros och hur ett besök hos ortopeden går till.
I det här avsnitten, avsnitt 2, så kommer vi fortsätt att följa Saras och Jans vägar mot sina nya höftleder genom operation, rehabilitering och hur de har det idag. Men, vi skall börja med att lyssna på när Sara och Jan berättar om sina känslor och tankar innan operationen.
Sara: Min grundrörlighet är väldigt, väldigt god, *fnissar till* så den begränsade rörligheten är fortfarande helt normal. Så att, vi hade väl en ganska så lång dialog kring vad det innebär att operera – alltså att byta ut sin höft mot en protes? Vad får man för typ av höft? Man får inte en ny höft. Man får en höft som är begränsad och vad kan man göra med den - en höftledsprotes efter en sådan operation, jämfört med vad man kan göra idag, med den smärtan som jag hade. Och… eh, då kom vi fram till att jag hellre ville göra en operation ändå för jag var så pass begränsad i mitt vardagsliv.
**ljudavstamp**
Jan: När jag träffade då Anders i december, så blev jag väldigt glad för att du rekommenderade träning. Då tänkte jag; det här var toppen!
Linda Larsson: Ja? *glad röst*.
Jan: Du sa vad jag ville höra, det kan jag lugnt säga. *fnissar* Jag åkte hem till min fru och sa att ”Nu jäklar skall vi åka massor av skidor igen då i nyår och då ska vi träna”. Så det passade mig - det svaret så att säga. Och… du gick igenom ganska så noggrant även då vad en operation skulle innebära, du visade ju bilden på leden och hur den ser ut och så vidare… och nämnde att det finns 5 % risk att det inte går bra men det går normalt sätt och så vidare. Men, jag måste erkänna att det var nog mer tidsbrist som gjorde att jag inte hade lust med operation än att jag var rädd för operation.
*kort musikslinga*
Jeannette Conte: Ja, så där lät det i avsnitt 1 som man kan lyssna på om man vill höra hur ni hade de första symtomen och när ni sökte första gången och inför operationsbeslutet så att säga. För vi slutade ju där, men ni hade varit på Ortho Center och fått en tid, gick hem. Ni var helt lugna för ni kände att ni hade fått tydlig information och båda ni är sådana som känner ”okej, nu litar jag på dem och jag behöver inte grubbla så mycket.”
Vi börjar med liksom... med kvällen innan operation. Jan, hur kände du då? Vad tänkte du?
Jan: Jaa, jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av det…
Jeannette Conte: Nej?
Jan: Alltså det var nog ingen dramatik alls.
Jeannette Conte: Var det mycket förberedelser där som du kände…
Jan: Alltså, jag var noggrann med att följa instruktionen om duschning och rengöring och sådana saker. Det var jag väldigt noga med, och att jag inte, eh.... man skulle inte äta någon tung middag sent på kvällen och så vidare. Vilket jag inte gör annars heller, så det var ingen stor dramatik eller någonting.
Sedan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var så bra att jag hade en sådan tidig tid på morgonen för jag är morgonpigg och går oftast upp väldigt tidigt på mornarna, och jag tyckte att det var jättebra för då tänkte jag, att då vinner jag ju en dag i rehabprocessen på något sätt, *fnissar*.
Jeannette Conte: *Skrattar* Tidsmannen!
De andra: *Skrattar*
Jeannette Conte: Ja, härligt med en tidig tid! Och Sara då?
Sara: Ja, jag är inte någon tidig morgonmänniska *fnissar* men jag blev också glad för jag hade en tidig tid.
Jeannette Conte: Ja?
Sara: Ja, också utifrån att när jag har pratat med en ortoped, att det är så att om allting gick bra och kändes bra, så kunde man också komma hem samma dag, eh... som man opererades.
Jeannette Conte: Och hur var det för dig kvällen innan då?
Sara: Jag var nog lite mer så här, eh..., i projektet och liksom, checklistan då jag packade min väska, duschade och bäddade rent, och, ja, hade någon dag tidigare sett till att de kläder som jag ville ha på mig, *småskrattar* skulle vara rena och så där….
Jeannette Conte: *Småskrattar*. Mm.
Sara: Så lite mer om mig och kring mig än Jan beskriver.
Jeannette Conte: Mm. Jag måste ändå säga att det är två coola patienter som ni fick in där på morgonen, som inte var så oroliga. Anders?
Anders Persson: Nej, det får man ju säga eh…
Jeannette Conte: Ja. Det är ju skönt.
Anders Persson: De allra flesta patienterna är ju mer eller mindre nervösa på operationsdagens morgon.
Jan: Alltså?
Anders Persson: Det brukar jag helt normalisera vid det tillfället.
Jeannette Conte: Mm *medhållande*.
Anders Persson: Och, på ett sätt så är det nog till och med bra att vara lite nervös för då är sinnena på spänn och så…
De andra: * Mumlar medhållande*.
Anders Persson: Men, de här rutinerna som Sara och Jan berättar om nu med alla förberedelser inför operation, det får man ju uppspaltat i all informationsmaterial som man får med sig hem, så det är solklart vad man skall göra dagarna innan till exempel, och i vissa fall till och med veckorna innan – om det handlar om rökning och alkohol och så.
De andra: Mm, just det.
Anders Persson: Där rekommenderar vi ju absolut rökstopp i minst sex veckor innan operationen till exempel. Och sex veckor efter också, om man nu tvunget *småskrattar* måste börja röka efteråt. Det bästa är ju att sluta helt såklart.
Jeannette Conte: Och vad händer på själva operationsdagen när man kommer dit?
Anders Persson: Nej men de flesta patienter kommer på operationsdagens morgon. Vissa kommer kvällen innan och sover över, men det vanligaste är att man kommer på morgonen... och… då träffar man en sjuksköterska på vår avdelning som hjälper till med förberedelserna på plats, som till exempel ytterligare en dusch och nålsättning och så vidare. Åh, efter det så blir man hämtad av våra narkossköterskor och så rullar man ner sängen då till operationsavdelningen.
Jeannette Conte: Mm…
Anders Persson: Och nere på operationsavdelningen så får man träffa vår narkosläkare, och de flesta de får en så kallad spinalbedövning.
Jeannette Conte: Mm, var är det?
Anders Persson: Det innebär att man får en injektion i ländryggen, så bedövar man ryggmärgen, vilket leder till att benen domnar bort. Och det är för att man inte skall känna någon smärta när man opereras. Men de flesta patienter vill inte vara vakna under operationen, så de allra flesta får dessutom en lite lägre dos narkosmedel så att man sover under operationen.
Jeannette Conte: Okej, så alla får inte det? En del är vakna?
Anders Persson: En del är vakna. Det är ovanligt, men vissa vill faktiskt vara vakna.
Jeannette Conte: Ja, mm…
Anders Persson: Men om vi vänder på det så vill de flesta sova.
Jeannette Conte: Då blir man ju nyfiken, Sara och Jan?
Jan: Alltså, för min del då, så jag ville jag överhuvudtaget inte har reda på några detaljer.
Sara: Nej.
Jan: Jag ville bara få det gjort och jag ville absolut inte vara vaken.
Jeannette Conte: *Skrattande* Nej, okej. Och Sara då?
Sara: Nej, jag sov alla gånger, ALLA dagar i veckan.
Anders Persson: Ja, och det reflekterar egentligen så som de flesta patienter säger. De flesta vill sova, och då får man en lagom mängd narkosmedel så att man sover så pass djupt att man inte vaknar under operationen. Men åh andra sidan så behåller man sin egen andning så man slipper bli intuberad, man behöver inte ha en slang i halsen, och det kan vara skönt.
Jeannette Conte: Jaha, okej. Mm…
Anders Persson: Och sedan så opereras man, och det tar ungefär en timma.
Jeannette Conte: Jaha, ganska så snabbt ändå.
Anders Persson: Ja… ja. Och sedan efteråt så rullas man upp i säng upp till vår uppvakningsavdelning medan man vaknar till. Där observeras man tills ryggbedövningen har släppt och man kan börja att röra på benen och känner sina ben igen.
Jeannette Conte: Mm… alltså den där sprutan i ryggen den känns ändå lite… så här...man undrar hur den var. Vad hade ni för erfarenheter det? Hur gick det?
Jan: Ja, jag kommer så väl ihåg när någon berättade för mig att man skulle få en sådan spruta. Då tänkte jag ”usch då, det kommer göra ont”. Det kommer jag ihåg att jag tänkte. Sedan har jag inget minne av att det gjorde ont eller någonting. Jag märkte inte av den tror jag, knappt.
Jeannette Conte: Nej? Sara skakar också på huvudet. Du märkte inte av den?
Sara: Nej. Jag satt på britsen. Sedan blev jag ombed att luta mig fram och sedan sa de ”Nu sticker det till” men jag kan inte heller minnas att det stack till egentligen så...
Jeannette Conte: Nej? Skönt!
Sara: Mm…
Jeannette Conte: Ja.
Anders Persson: Många patienter uttrycker ju oro för ryggbedövningen. Ibland även mer än för själva operationen.
Jeannette Conte: Mm?
Anders Persson: Och den informationsbiten brukar jag lämna över till narkosläkare för det är de som är experterna på det.
De andra: Ja. Mm…
Anders Persson: Men många patienter kan ju få lite lugnande medicin även innan ryggbedövningen, så att man känner att man kan slappna av och inte behöver vara så orolig inför just det momentet.
**ljudavstamp**
Jeannette Conte: Då rullas man in, operationen är gjord – typ en timma, allt har gått bra. Vad händer sedan blir man ju nyfiken på. Då kanske det är Linda... som kommer in i bilden när man vaknat upp.
Linda Larsson: Ja, men precis. Då rullas man upp på vårat uppvak som ligger uppe på vårdavdelningen där man har sitt rum.
Jeannette Conte: Mm…
Linda Larsson: Och så väntar man tills då spinalbedövningen har släppt.
Jeannette Conte: Hur lång tid brukar det ta ungefär?
Linda Larsson: Ja, det är lite olika… Det kan gå allt ifrån 1 timma till 5 - 6 men det brukar ligga där, runt 3 timmar kanske.
Jeannette Conte: Mm?
Linda Larsson: Och så fort den har släppt då skall man komma upp och stå.
Jeannette Conte: Jaha? Inget vila sig i form?
Linda Larsson: Nej, stå och gå på sin nya höft.
Jeannette Conte: Okej? Hur brukar det vara för folk?
Linda Larsson: Ja… men det är… väl, lite läskigt för det flesta. Och så reagerar man ju olika på alla mediciner som man fått och på spinalbedövningen, så det gäller att ta det lugnt. Man blir ofta kanske lite yr i huvudet första gången man kommer upp, för man har legat väldigt länge. Så vi börjar med upp på sängkanten, och sedan när det känns bra upp till stående. Och när det känns bra tar vi en liten sväng med ett gåbord och med någon av sköterskorna eller med mig som sjukgymnast. Så går man kanske 5, 10 meter första gången. Eh... så kommer man tillbaka till sängen och så får man lägga sig och vila igen.
Jeannette Conte: Okej. Och hur var det för er då, första gången ni satte fötterna i marken och skulle ställa er upp?
Jan: Ja, alltså det första jag kommer ihåg är uppvaket, när man vaknade upp där… Jag tänkte, när man märkte att man var vaken, så tänkte jag ”Men, jag har ju inte ont någonstans”. Och jag låg och kände efter om det skulle värka någonstans, men det var ingenstans.
Jeannette Conte: Mm? Jaha. *Skrattar*
Jan: Sedan tyckte jag att det var konstigt med benen då, som var bortdomnade, men då sa någon där i personalen att jag skulle vicka på tårna med jämna mellanrum och då började man göra det, och så märkte jag liksom hur man kom tillbaks, jag tyckte att det gick fort jag, att komma tillbaks. Det kan inte ha tagit lång tid.
Sedan, när någon kom och sa ”Nu skall vi ut och gå, eller upp och gå”, då tänkte jag… va…ehh…, *småskrattar*, det tyckte jag lät konstigt. Men det gick ju jättebra.
Jeannette Conte: Mm, ja.
Jan: Sedan var det ju den där trappan då, som man fick träna i lite grann att gå i. Jag tyckte det var…, det var… som sagt, jag hade inte ont, ingenting. Redan då kände jag, det här var ju toppen alltså!
Jeannette Conte: Häftigt!
Jan: Jag menar, jag hade ju gott och haft ont… jag hade haft jätteont, tyckte jag, i sex veckor innan och sedan så bara vaknade jag bara upp och ett par timmar efteråt så känner jag ingen värk, ingenting! Jag tyckte det var underbart. Redan då alltså.
Jeannette Conte: Ja, det förstår jag. Det är lite som att föda barn, så fort bebis är ute då är det borta! Det är så konstigt. *Skrattar*
De andra: Ja! Eller hur! *skrattar*.
Jeannette Conte: Men Sara då, hur var det för dig?
Sara: Nej, men det var också lite… overkligt skulle jag vilja säga, när man då fick information om att ”Nu skall vi upp och gå”, för det var precis som Jan beskrev det, man fick börja vicka på tårna, och så kom det ganska tillbaka…jag kommer också ihåg att det kom tillbaka ganska så fort.
Jeannette Conte: Men häftigt, då har de varit uppe och gått lite grann. Hur länge är man kvar?
Linda Larsson: Ja… men man är kvar tills att man har varit uppe och gått och att man har kunnat kissat, i många fall. Men man blir utkörd på rummet ganska snart efter att man har varit uppe och fått fika. Så hamnar man på sitt rum.
Och sedan då beroende då på, som i Saras fall, då hon gick hem samma dag, eh… Och är man först ut så är det röntgen på eftermiddagen. Och sedan kommer sjukgymnasten och vi går igenom alla övningar som skall göras när man kommer hem. Det gör vi då samma dag, om man går hem samma dag.
Jeannette Conte: Okej. Går de flesta hem samma dag eller…?
Linda Larsson: Nej, de flesta går hem dagen efter. Ja! Men vi har en del som går hem samma dag. Så då går vi igenom, de får med sig ett ”efterhäfte” där de har all information om vad det skall vara försiktiga med och vilka övningar de skall göra… och aktivitetsnivå…
Jeannette Conte: Just det, för när operationen är klar då är man inte klar.
Linda Larsson: Nej, då är man inte klar. Då är man precis i starten. Jag brukar beskriva det som ett Marathon-lopp.
Jeannette Conte: Okej?
Linda Larsson: Att man skall påbörja sin första mil, och då gäller det att man inte sprintar första milen, för då går man inte i mål. Och mil…, alltså Marathon-loppet är alltså på drygt ett år innan man går i mål efter operationen.
Jeannette Conte: Okej. Så ett år skall man tänka på att det är…
Linda Larsson: Ja, då skall man tänka att man har kanske slutresultatet. Men vi brukar säga att de första sex veckorna har man lite restriktioner när det gäller rörlighet, då man behöver vara försiktig så att höften sitter på plats medan vävnaden läker, och sedan kan man öka på lite. Så att första tremånadersperioden är ganska så lugn med mycket träning, rörlighet, träna att gå utan att halta. Våga lägga full belastning. Och sedan läka och återhämta sig.
Jeannette Conte: Och hur länge, liksom, brukar man vara hemma, full tid kan man säga, och ta det lugnt efter operation?
Linda Larsson: Alltså vi är ju ganska så restriktiva med hur mycket man ska röra sig, så de får röra sig 5 minuter varje vaken timme den första veckan.
Jeannette Conte: Mm?
Linda Larsson: Och sedan ökar man på en av promenaderna i tid under ungefär sex veckor, så att... man kanske kan gå en promenad 15 - 20 minuter i sträck en gång om dagen efter sex veckor när restriktionerna har släppt.
Jeannette Conte: Okej. Hur gick det här Jan?
Jan: *Tar ett djupt andetag*
De andra: *Skrattar*
Jan: Ja, jag var nog inte SÅ bra på att följa...
De andra: *Skrattar*
Jan: tror jag... Men jag vill bara säga det att problemet kan man ju säga då att i och med att man inte hade något ont, jag hade ju inge ont, och jag erkänner - jag glömde ju att använda kryckorna flera gånger hemma, bara efter ett par dagar jag hade varit hemma.
Jeannette Conte: Så det var liksom, veckorna efter var inte jobbiga utan nästan tvärtom, det jobbiga var att man kände sig...
Jan: Alltså jag...
Jeannette Conte: för pigg!
Jan: följde ju de här träningsövningarna, de var jag väldigt noga med.
Jeannette Conte: Mm!
Jan: Äh... enligt broschyren då...de var jag väldigt noga med, åh liksom min fru kollade ju att jag gjorde det där. Men jag erkänner villigt att jag glömde att använda kryckorna flera gånger. Ibland tänkte jag “Äh!”, så där...
Jeannette Conte: Mm.
Jan: Mm.
Jeannette Conte: Ja.
Jan: För allt gick ju så bra ändå då.
Jeannette Conte: Ja.
Jan: Sedan var jag, jag var hemma en vecka kan jag säga. Sedan började jag jobba igen.
Jeannette Conte: Ja, vad skönt!
Jan: Mm.
Jeannette Conte: Hur var det för dig Sara då de första....
Sara: Jag var lite mer lydig än Jan. *Med skratt i rösten*
De andra: *Skrattar*
Jan: Ja? *Skrattar* Okej.
Sara: Eh.... men jag håller med Jan om att det var verkligen, man glömmer bort det, att man inte har något ont överhuvudtaget.
Jan: Mm.
Sara: Och eh... även med kryckorna, jag gick över till på en krycka och eh.... man kan ju intellektuellt förstå att det är för att man inte skall trilla - för det är ju trilla man INTE skall göra.
Nej, men jag gjorde ju också mina övningar OTROLIGT noggrant.
Eh... jag började också jobba deltid efter kanske en vecka eller någonting sånt, eh... men då på distans
Jeannette Conte: Mm...
Sara: faktiskt helt och hållet. Så att, under tre månader... eller tre veckor, eller fyra veckor, kanske då..., så jobbade jag nästan helt och hållet hemifrån.
Jeannette Conte: Okej! Men det låter ju väldigt som, en väldigt sån smooth övergång efter operation. Brukar det vara så?
Linda Larsson: Ja, det brukar vara så.
Anders Persson: De....
Linda Larsson: Fast du har ont, kanske första veckan, 10 dagarna...
Jeannette Conte: Mm...
Linda Larsson: framför allt att ta sig i och ur sängen, men sedan är det precis som både Jan och Sara beskriver – de har inte ont.
Jeannette Conte: Mm, nej.
Linda Larsson: Vilket då, där ringer varningsklockorna - hos mig
Anders Persson: Ja just det...
Linda Larsson: Precis som de har berättat här - kryckorna ryker...
Jeannette Conte och Anders Persson: Mm... *jakande*
Linda Larsson: Man blir gärna lite för aktiv ...
Jeannette Conte och Anders Persson: Mm... *jakande*
Linda Larsson: eh... och man får... det är ju viktigt att säga att man får belasta benet fullt. Kryckorna är till för att man inte skall halta. När man inte har ont så går man gärna tillbaka till sin gångstil som man har haft innan, utan att man märker det.
Jeannette Conte och Anders Persson: Mm... *jakande*
Jeannette Conte: Okej.
Linda Larsson: Har de bråttom så brukar jag säga “Vänta tills du har träffat sjukgymnasten”. För de skall träffa sjukgymnasten efter 3 – 4 veckor i närheten av var de bor. Vänta tills de har haft den här första kontakten, INNAN de släpper kryckorna.
Jeannette Conte: Okej. Vad är största risken då, om man nu slarvar eller..., förutom att de ramlar då.
Linda Larsson: Ja, att de haltar då de inte har ont.
Jeannette Conte: Haltar? Jaha, okej.
Linda Larsson: Ja, att de fortsätter att halta.
Anders Persson: Ja, mm...
Linda Larsson: För det har de vant sig vid att... så det är ett gångmönster som man måste träna bort.
Jan: Mm...
Jeannette Conte: Okej?
Jan: Ja, det kan jag verkligen bekräfta, för jag haltade. Alltså, rejält sådär, utan att tänka. Jag tyckte det var bekvämt sätt att gå....
De andra: Ja! *Skrattar*
Jan: Ja, lite grann. *Ler*
Linda Larsson: Ja, men det är ju det!
Jan: Så jag fick tänka på det, liksom.
De andra: Mm...
Linda Larsson: Plus att man då också kanske blir för aktiv... Vi har rätt så många som ringer efter tre veckor och har jätteont... och
Jeannette Conte: Va hänt....
Jan: Jaså...
Linda Larsson: så frågar man “vad har det gjort”, men då har de varit och handlat, och de har varit ute i trädgården, och de har varit ute och promenerat jättemycket. Och då... då...det blir för mycket! Då protesterar…
Jan: Mm. *Jakande*
Jeannette Conte: Det är värt att skicka med då att man, även om det känns bra,
Linda Larsson: Ja!
Jeannette Conte: ta det lugnt, annars kan det bli....
Linda Larsson: Ja, precis! Vi har en ortoped som säger “Gör det du SKA. Inte det du KAN”.
**ljudavstamp**
Jeannette Conte: Men du Anders då, är det här ett normalförlopp direkt efter operation som det har varit för Sara och Jan?
Anders Persson: Men, både ja och nej, kan man säga. Det verkar ju som att perioden direkt efter operationen har varit förhållandevis lätt, både för Sara och Jan. Det brukar faktiskt vara så att de flesta beskriver att den där gamla smärtan de hade från höften - den är borta. Till och med redan uppe på uppvakningsavdelningen, när ryggbedövningen går ur, att de känner att de gamla besvären - de är faktiskt borta. Men det brukar ju vara ersatt av kirurgisk smärta,
Jeannette Conte: Ja, just det.
Anders Persson: man brukar vara öm i skinkan och öm i huden som gör ont.... en kirurgisk smärta, som å andra sidan läker ut med tiden. Så den brukar vara lite lättare att kunna hantera. Men de flesta har nog lite mer ont än vad åtminstone Jan beskriver, kanske till och med Sara.
Jeannette Conte: Ja.
Anders Persson: Så de första veckorna efter brukar man behöva ta värktabletter.
Jeannette Conte: Mm.
Anders Persson: Och sedan, gällande det här med sjukskrivning och så då. Det är ju Försäkringskassans rekommendationer, efter en sådan här operation, det är att man skriver ett sjukintyg på 12 veckor.
Jeannette Conte: Oj.
Anders Persson: Så det....
De andra: *fnissar*
Anders Persson: det är vi flera som gör standardmässigt.
Jeannette Conte: Ja.
Anders Persson: Sedan har man ju olika typer av jobb. Både Sara och Jan har ju administrativa arbeten där man kanske kan arbeta mycket på distans - Sara berättade om Teams. Om man har den typen av arbete så är det många som kan återgå tidigare och trappa upp.
Jeannette Conte: Ja, men efter den första tiden då, Linda? Jag tänker rehabilitering och så där. Vad... hur ser det ut? Vad skall man göra?
Linda Larsson: Nej, men man skall ju träffa då sjukgymnasten efter 3 – 4 veckor på sin hemort. De flesta har då restriktioner i 6 veckor. Så att man får en första koll, att allting går som det ska, att rörligheten går bra och att man börjar återgå till ett normalt gångmönster. Och sedan när restriktionerna släpper så kan öka på med lite belastning vad gäller övningar med benets tyngd, och lägga på lite andra typer av övningar. Men sedan efter 3 månader där någonstans, då kan man börja gå tillbaka till lite tyngre träning. Mera liksom, gå tillbaka till gym eller använda gummiband. Eh... och det är där träningen börjar kan man säga efter 3 månader.
Jeannette Conte: Okej!
Linda Larsson: Men behöver träna i minst ett år.
Jeannette Conte och Jan: Mm...
Linda Larsson: Åh, vid det här tremånadersmärket så kan man också börja återvända till andra aktiviteter som man behövt eh... ta bort för att man har haft sådana stora besvär. En del vill spela golf, man vill dansa, man vill cykla på en vanlig cykel, börja simma. Då kan man börja återintroducera de aktiviteterna efter runt tre månader.
Jeannette Conte: Okej! Finns det någonting som är liksom, så här “det här skall man inte göra”?
Linda Larsson: Vi rekommenderar ju inte att man skall hålla på med hoppträning och löpträning, alltså stötande belastning.
Jeannette Conte: Mm.
Linda Larsson: Men... där får man fatta vuxna beslut, vad man vill utsätta sin höft för. *Skrattar*
Jeannette Conte: Ja, ja! *Leende*
De andra: *Skrattar lågt*
Anders Persson: Och det är många som frågar om det, redan på mottagningsbesöket hos mig.
Jeannette Conte: Mm.
Anders Persson: “Vad kan jag göra med min nya höft? Jag har läst de här och de här rekommendationerna. Får man verkligen inte åka alpin utförsåkning?” till exempel. Åh, då brukar jag svara att det finns inga förbud, det är alltid en riskbedömning.
Jeannette Conte: Mm.
Anders Persson: Men jag brukar säga som Linda också att... hoppträning och sprintträning, det brukar jag avråda ifrån. Men det är ju många som joggar, eh...., längdskidåkning - absolut, det finns många som åker utför också. Vi pratar om det här redan på mottagningsbesöket. Det är väldigt viktigt att man som patient förstår att... för att... om det här skall bli ett bra resultat av operationen så krävs det att jag gör ett bra jobb och att patienten gör ett bra jobb. Eh... därför utan rehabiliteringen så blir slutresultatet inte bra, och då handlar det inte om dagar eller veckor, utan det handlar om månader till år. Och jag brukar säga att den initiala rehabiliteringen, den är mellan 3 och 6 månader. Och slutresultatet kan man utvärdera när det har gått ett år. Och det måste man veta om från början, för att om man som patient går in i det här och tror att det skall bli bra direkt - då kommer man bli besviken.
Jeannette Conte: Mm. Okej! Men då skall vi se då, nu är man ju ändå nyfiken på, det har ju gått några månader men HUR många månader har det gått för dig Sara?
Sara: Nu är det 4 månader...
Jeannette Conte: Och Jan?
Jan: 5, drygt 5 månader.
Jeannette Conte: Ja, ni ligger ganska så lika ändå. Hur har du det idag Sara?
Sara: Nej men jag har det lite speciellt och lite annorlunda än Jan, tror jag i alla fall. För jag har ju artros i båda sidorna.
Jeannette Conte: Mm?
Sara: Så att eh... min vänstra, som jag har opererat, eh... är smärtfri. *skrattar till kort* Men den högra är INTE det.
Jan: Nej.
Sara: Så att när jag slutade med kryckor då i samråd med min sjukgymnast, så flyttade jag över kryckan...
Jeannette Conte: Jaha...
Sara: för att stötta den högra egentligen. Så jag haltar, men jag haltar inte på det gamla benet utan på det nya benet, höll jag på att säga, *Fnissar*, på högersidan, så det är lite speciellt också för min rehab. Men... jag tänker just också på det här... för jag har gått hos min sjukgymnast nu kontinuerligt under tiden och fått mer och mer liksom belastning av olika typer och olika typer av övningar, och just den här dialogen som Linda nämnde också, för jag upplevde under sommaren nu att jag var ganska så ganska instabil i sidled, liksom. Så då sa jag det till min sjukgymnast och då sa hon så här “Ja, det beror på att vi inte har tränat utsidan än. Det får du börja göra efter tre månader, så det skall du få en övning för nu.”
Jeannette Conte: Ja! Okej…
Sara: Och då tänkte jag att... ja men... För det känns ju som att man är klar, man har gjort ganska så tunga övningar framåt och bakåt, och det känns jättebra att gå, åh jag har ingen smärta överhuvudtaget i min vänstersida. Men! Det fanns en ganska så rejäl instabilitet, vilket man då inser, och nu har ju inte jag utsatt mig så mycket för att gå i skog och mark och sådana saker eftersom jag har ont på höger sida, men då insåg jag att – ja, mm, det är inte så stabilt, så jag vill inte trilla, så jag har faktiskt avstått från att cykla på vanlig cykel till exempel, för jag vill inte riskera att jag behöver sätta ner...
Jeannette Conte: Ja, just det.
Sara: för jag kände hur instabil jag var i några situationer och då insåg jag hm... nej, om det sker okontrollerat då vet jag inte om jag kan hålla emot liksom.
Jeannette Conte: Så det är det är under uppbyggnad nu då?
Sara: Ja! Eh...
Jeannette Conte: Har du en, kommer du operera högra höften?
Sara: Ja!
Jeannette Conte: Ja?!
Sara: Det kommer jag att göra! Om tre dagar faktiskt.
Jeannette Conte: *Drar efter andan* Ta-daaaah!
De andra: *Skrattar*
Sara: Så jag är inne i min, den här boningsfasen du vet, igen med min checklista och... tvättar kläderna och det där. *Ler*
Jeannette Conte: Och hur känns nu då, inför den?
Sara: Det känns jättebra!
Jeannette Conte: Ja, men då håller vi tummarna att det blir minst lika bra som den högra.
Sara: Ja. Tack.
Jeannette Conte: Och Jan då? Hur är det för dig idag?
Jan: Ja, alltså... så bra som det var bara någon vecka efter - så har det fortsatt. Jag har alltså inga problem överhuvudtaget med någonting.
Jeannette Conte: Nej.
Jan: Jag tänkte på det, då jag var ute och seglade nu i helgen, det blåste inte så mycket i lördags men igår blåste det lite... och jag hoppade runt där och fick problem med ett segel, och fick hålla på och fixa och trixa och gjorde all möjligt akrobatik... eller vad heter det – akrobatiska övningar...
Jeannette Conte: Mm...
Jan: Och, alltså det gick ju hur bra som helst. Alltså, jag vet ju inte om knappt att jag är opererad, jag känner inga, alltså jag har INGA som helst problem.
Jeannette Conte: Nej.
Jan: Det är helt säkert! Jag har inget ont, ingenting. Jag kan böja mig ner, jag böjer mig inte ner utanför benet utan mellan benen och det går hur bra som helst.
Linda Larsson: Vad härligt!
Jan. Mm.
Anders Persson: Ja att man får höra att patienter berätta den här typen av solskenshistorier är ju anledningen till att man jobbar med sådant här.
De andra: Ja...
Anders Persson: I alla fall för min del. Det är helt fantastiskt.
Jan: Mm.
Anders Persson: Men det återspeglar ju också vilken bra typ av operation det HÄR ÄR, för RÄTT valda patienter. Åh, då har vi ju Svenska Ledprotesregistret i Sverige som kan ge oss väldigt exakta siffror på hur det går för de här patienterna. Då vet vi till exempel att mellan 85 – 90 procent av alla patienter som får en höftprotes på grund av artros, de blir nöjda eller mycket nöjda.
Jeannette Conte: Ja.
Anders Persson: Och det är fantastiska odds.
Jeannette Conte: Ja, verkligen.
Anders Persson: Och så kan vi samtidigt ge information till våra patienter på mottagningen om att si och så många procent drabbas av till exempel infektion, eller så kallad luxation “ur-led-hoppning". Så att... tack vare Ledprotesregistret så har vi “alla korten på bordet” från början, eller så mycket som möjligt i alla fall. Och det är fantastiskt. Och det finns en anledning till att total höftledsprotes blev utsedd till 1900-talets bästa operation i världen.
De andra: *Jakande i bakgrunden*
Anders Persson: Jag vet inte hur pass officiellt det var, men det finns... nu är det officiellt...
De andra: *Skrattar*
Anders Persson: Åh, det finns en sådan slogan i alla fall.
Jeannette Conte: Ja, vad häftigt!
Anders Persson: Ja.
Jeannette Conte: Ja, men du, innan vi säger tack och hej, har Anders och Linda någonting som ni vill skicka med till dem som lyssnar?
Anders Persson: Ja, men det lättaste är väl att söka informationen själv. Jag tycker om att mina patienter, som jag träffar, har sökt information själv.
De andra: Ja... Mm...
Anders Persson: Och det lättaste för vår del är ju att man går in på vår hemsida, på “capio.se” och sedan klickar man sig vidare till Ortho Center Stockholm. Där har vi mycket information. De här informationsbroschyrerna som Jan och Sara har pratat om, eh... de ligger där. Där finns också informationsfilmer, både om höftprotesoperation och knäprotesoperation. Så det skulle jag rekommendera.
Linda Larsson: Mm. Ja, men sök hjälp! Första instansen kan lika väl vara en sjukgymnast som husläkare. Sjukgymnaster är oerhört kompetenta med att göra ledbedömningar. Eh... så att... vänta inte utan sök i tid.
Jeannette Conte: Och man måste inte gå till en husläkare då...
Linda Larsson: Nej, det är inget remisstvång för att söka sjukgymnast utan men ringer – man får gå överallt i region Stockholm, oavsett var man bor, så att... vill man hellre gå hos sjukgymnasten i närheten av där man jobbar då går det lika bra.
Jeannette Conte: Mm.
Anders Persson: Och sedan kan vi ju lägga till att även om vi är verksamma i Stockholmsområdet så hjälper vi ju patienter från hela landet.
Jeannette Conte: Jaha?
Anders Persson: Om det är långa väntetider på operation där man bor så har man rätt att be om en så kallad “utomlänsremiss”.
Jeannette Conte: Okej. Också superbra att veta. Tack Anders, Linda, Sara och Jan!
De andra: Tack så mycket.
*Signaturmelodi*
Jeannette Conte: Tack för att du lyssnade på “Resan mot min nya höft”.
Och tack även till Sara och Jan, för att ni har delat med er av era erfarenheter, tankar och känslor kring resorna mot era nya höftleder.
Och tack till Anders och Linda för er medverkan. Om du vill mer om Capio och/eller Ortho Center Stockholm så kan du besöka vår hemsida på capio.se. Därifrån klickar du dig vidare till Ortho Center via sökfunktionen eller via Hitta mottagning - Specialistvård - Ortopedi.
Kommande två avsnitt av den här podden kallar vi: “Resan mot mitt nya knä”. Där kommer du på ett liknande sätt få följa två av våra patienter som har opererats med knäproteser, och lyssna på deras berättelser genom hela förloppet.
Varmt välkommen tillbaka då!
*Signaturmelodi*
*Fågelkvitter*
Kvinnlig röst: Det här var en produktion ifrån Poddagency.
*Fågelkvitter*
