PODDMOTTAGNINGEN
Anders Persson, läkare på Capio Ortho Center Stockholm, ”AP” i texten.
Linda Larsson, fysioterapeut på Capio Ortho Center Stockholm, ”LL” i texten.
Eva, patient, ”E” i texten.
Joakim, patient, ”J” i texten.
Intervjuare… ”I” i texten.
*Signaturmelodi*
I: Välkommen tillbaka till vår poddserie om artrossjukdomen och dess följder. Artros är en vanlig ledsjukdom som påverkar många. Ungefär var fjärde vuxen, över 45 år i Sverige, har sökt vård för artrosbesvär. Ibland leder sjukdomen till att den drabbade behöver en operation där leden byts ut till en konstgjord för att minska smärta och förbättra rörligheten. I den här poddserien, som består av fyra avsnitt, går vi igenom vad som händer före, under och efter en sådan operation.
I de två första avsnitten fick vi följa patienterna Sara och Jan i deras resor mot sina nya höftleder. Vi fick också höra ortopeden Anders och sjukgymnasten Linda berätta om sina perspektiv på processen. Följande två avsnitt kallar vi för ”Resan mot mitt nya knä” och där kommer vi att följa två patienter som istället har genomgått knäprotesoperation, på deras resor före, under och efter operation. Med oss denna gång har vi därför med Eva 74 och Joakim 65 år, som båda har genomgått knäprotesoperation. Dom kommer att dela med sig av sina erfarenheter kring processen innan och efter operationen.
Vi har från Capio Ortho Center Stockholm fortsatt även med oss Anders och Linda som båda alltså jobbar dagligen med artrospatienter, deras operationer och rehabiliteringen efter operationen. 2023 utfördes totalt drygt 20 000 knäprotesoperationer i Sverige och dom flesta av dessa utfördes på grund av artros i knät. Antalet operationer per år har stadigt ökat sedan flera år tillbaka och behovet framöver ser ut att fortsätta öka. Den största andelen av patienterna, cirka 90 %, opereras med så kallad totalprotes där man byter ut hela knäleden. Drygt 10 % opereras dock i stället med så kallad halvprotes där enbart en del av knäleden byts ut.
Men nu, välkomna tillbaka till Linda och Anders!
LL: Tack så mycket.
AP: Tack så mycket.
I: Och kanske extra varmt välkomna till Eva och Joakim!
J: Tackar.
E: Tack.
I: Ni är ju här för att berätta om er upplevelse kring en knäprotesoperation. Jag tänkte att vi hoppar rätt in för jag är rätt nyfiken att veta hur allt började. Alltså, när började besvären kännas? Vi kan börja med Eva.
E: Ja, det är nog redan för tio år sedan ungefär, som jag började få riktigt ont. Em. och det gjorde ju då att jag hade svårt att gå till exempel skogspromenader. Red mycket på den tiden och orkade inte riktigt Och sedan, det här ökade ju, den här smärtan då och sedan fick jag ont på nätterna också. Kunde inte sova ordentligt.
I: Var det en mer molande värk än att det skulle vara en skarp smärta?
E: Ja, en molande värk, kan jag nog säga att det var.
I: Mm. Joakim då?
J: Det började redan -97, jag har jobbat med bilar i hela mitt liv och står på knä på kalla betonggolv gjorde att båda knäna svullande upp. Vänsterknät löste man med artroskopi men så hamnade jag -97 på Södersjukhuset hos en dr. Magnus som sa att mitt knä var slut, mitt högerknä.
I: Mmhm.
J: Jag tyckte att det var en konstig farbror så jag visslade ut därigenom och trodde att han skojade med mig men ganska många år senare så var det ett faktum.
I: Aaha.
J: Och det svullna upp när jag åker skidor eller åker skidor, högerknät. Jättemycket så jag käkade antiinflammatoriskt inför varje skidåkning. Det kanske inte är så bra.
I: Det är som att sätta på bedövningssalva och ta på en varm platta typ.
J: Ja.
I: Men hade du också ett svullet knä, Eva?
E: Det var lite från och till faktiskt.
I: Aa, mmm.
E: Em, jag kan ju inte säga att jag hade jättevärk hela tiden utan det kom och gick väldigt mycket.
I: Mmm.
E: För mig.
I: Alltså jag är ju 44 och jag tänker att man börjar ju känna i knäna. Linda, vad är alltså skillnaden på vanlig knäsmärtaproblematik och artros?
LL: Det kan ju vara lite svårt att säga vad som är vad i början..
I: Jaa.
LL: Men det är väl det här att man har vilovärk, skulle jag säga.
I: Aaah.
LL: Ja, eller att man har värk efter aktivitet eller precis i början av aktiviteten och sedan precis som Eva beskriver, nattvärk. Att det är svårt att sova. Så märker man att aktiviteterna går sämre och det svullnar upp eller det börjar att bli stelt.
I: Okej.
LL: Och det ger sig inte med tiden.
I: Ja, okej, för det var nästa fråga. När ska man då söka vård?
LL: I vanliga fall är det ju när man inte står ut med smärtan.
I: Ja, mm, att det ska gå så långt då känner jag. Jag tycker att ..
LL: Ja.
I: Man vill ju gärna börja tidigt, innan det går för långt, eller?
LL: Ja, men där är ju alla olika.
I: Mmm.
LL: En del hanterar smärta väldigt bra.
I: Mmm, inte jag då tydligen. ”Skratt”
LL: ”Skratt” och en del hanterar det ju genom att man söker hjälp, eh, för att det inte känns bra, så antingen så söker man sig till doktorn, husläkaren eller så söker man sig till en sjukgymnast eller någon annan typ av behandlare, för att få hjälp. Och där försöker man kanske utreda vad, vad är problematiken och när har man besvär.
I: Just det. Hur är det med förebyggandet av artrosen i knät? Alltså hur mycket kan man förebygga själv?
LL: Alltså du kan inte förebygga själva artrosen i sig men du kan ju behandla dina symtom.
I: Mmm.
LL: Med framför allt styrketräning men också hålla i gång rörligheten.
I: Ja, okej.
LL: Och där får man ju då se vilken typ av aktivitet som fungerar bäst. Men börjar man få problem med att kunna gå eller som belastande aktivitet, då är ju oftast cykel det som är mest skonsamt för knäartrospatienter. Cykel eller till och med varmvattenbassängträning.
I: Mmhm.
LL: Där man är lätt i vattnet, där man har möjligheten att ta ut rörligheten och röra på sig.
I: Mmm.
LL: Mmm.
I: Och om man då får diagnosen, vad är viktigt att man i liksom tidigt skede vet om eller tänker på?
LL: Vikten.
I: Vikten.
LL: Att man inte är överviktig och att man är rörlig och att man tränar, att man håller i gång rörligheten i sitt knä så att man kan sträcka fullt och att man kan böja så mycket som möjligt och att man tränar upp styrkan runt knät, för då hjälper musklerna till att ta upp belastningen från leden.
I: Okej. Vi har ju haft två tidigare avsnitt om höftledsartros, hur skiljer de här sig åt?
LL: Ehh.
I: Om de skiljer sig åt?
LL: Ja, men det skiljer sig åt på att, att det är lättare att hålla knäsmärtan i schack med träning, man kan…
I: Jaa, okej.
LL: Man kan träna lite längre, innan man kanske behöver operera sig.
I: Okej, så den är mer mottaglig liksom…
LL: Ja, jag tycker det av erfarenhet.
I: Ja.
LL: Men det är ju individuellt det här också.
I: Just det.
LL: Mmm.
I: Och vi ska gå in på när det väl blir operationer då vi har två opererade patienter. Men vad kan man göra då innan operation, alltså icke…
LL: Se till att styrkan är så bra som möjligt, framför allt kanske framsida lår, det är den muskeln som hjälper dig att ställa dig upp och sträcka i knät. Men också se till att rörligheten är bra, så att du kan sträcka dig i knät och att du kan böja så mycket som möjligt för det har du nytta av efter en eventuell operation.
I: Mmm.
LL: Och har du svårighet med både böjning och sträckning innan operationen så börjar du i en uppförsbacke.
I: Ja, okej.
LL: Efter operationen. Det kan vara tuffare rehabilitering.
I: Mm.
LL: Mm.
I: Och smärtstillande då, som Joakim tog. Är det ett bra alternativ, alltså att det lindrar inflammationen eventuellt eller är det bara…
LL: Den skickar jag till Anders. ”Skratt”. Anders, välkommen in!
Alla skrattar.
AP: Em, ja absolut! Precis som vi pratade om i avsnittet om höftartros så ingår ju lindrigare smärtstillande mediciner, ingår i den första behandlingen av knäartros också, Det vill säga paracetamol-preparat och antiinflammatoriska preparat. Men precis som vid höftartros så ska det inte gå så långt att man behöver morfinliknande läkemedel.
I: Nä, okej.
AP: Men, men den första icke kirurgiska behandlingen av knäartros är precis som Linda säger, det är fysioterapeutisk träning, det är viktnedgång om det behövs.
I: Mmm.
AP: Det är smärtstillande läkemedel och att allmänt hålla i gång. Och det är många som ställer frågan till oss då att; - Har jag slitit onödigt mycket på mitt knä, vågar jag gå etcetera? Men i grunden ska man nog inte betrakta det här som en slitagesjukdom utan man ska hålla i gång.
I: Mmm.
AP: Som vi pratade om i de förra avsnitten också. Lederna är till för att användas.
I: Just det, så det är inte att man vilar sig i form, med artros.
AP: Nää, sen under, om man får smärtskov där man har mer ont under några dagar eller någon vecka, då kan det kanske vara bra att ta det lite lugnare och så. Men, men grunden är annars att man ska hålla i gång med sina aktiviteter.
I: Mmhm, så artros är en skovsjukdom?
AP: Ja, och det är många patienter som beskriver så att smärtorna kommer och går lite grann, att det kanske är lite sämre i några dagar eller några veckor och sedan lite bättre under några perioder.
I: Mmm.
AP: Så brukar det te sig.
I: Mmm.
AP: Och sedan kan man säga också att knäartros beter sig lite annorlunda än höftartros därför det finns också ett, en del patienter som har så kallad posttraumatisk artros, det vill säga att de har en artros som är triggad av en tidigare skada i knät.
I: Mmhm.
AP: Det är mycket vanligare i knät än vad det är i höfter t. ex. Och typexemplet är då ju en tidigare korsbandsskada.
I: Mmhm.
AP: Som kanske har varit för 20 eller 30 år sedan men som ändå har accelererat en. En nedbrytande process i knät och har gett en posttraumatisk artros, som kanske inte skulle ha kommit om inte den skadan hade uppstått.
I: Mmm, vad intressant. Och hur var det för er då, vad gjorde ni? Gjorde ni någonting själva innan ni gick och fick remiss till en ortoped om artros, alltså provade ni olika saker eller hur gick det till för er? Ska vi börja med Joakim.
J: Ja, jag var hos olika läkare innan jag kom till Anders som tyckte att det var ett för tidigt stadium för att jag hade inte ont på nätterna.
I: Mmhm.
J: Så att mitt problem var, jag har ju tränat mycket ben för att kunna ha kul på skidor. Jag åkte och hoppade, inte stora hopp men trots min ålder så gillar jag att åka och hoppa, lagom stora hopp, vilket inte är en bra idé om man gör plattlandningar.
I: Nää.
J: Fast det gjorde inte ont även om det blev lite plattlandningar. Men varje gång så svullande mitt knä upp som jag nämnde tidigare och det var för tidigt men sedan när jag förra vintern… Vi bor halvtid i Norge för vår son bor där, då var jag så trött på det här så då åkte jag och träffade Anders och det besöket vill jag gärna berätta om, om jag får.
I: Jaa det ska du få göra, vi vill höra. ”Skratt i rummet”. Och Eva då?
E: Näe, jag har inte aktivt sökt någon ortoped, men…. alltså under åren, om man av någon anledning har besökt sin husläkare så har jag tagit upp det här med knäna, att jag har ont men jag har inte fått någon respons utan känt mig ganska avfärdad med; - Ja, det är artros, det går inte att göra något åt.
I: Hmm.
E: Ehh, så jag lät det bero faktiskt, jag tränar inte hårt men jag har ju gått på Friskis 3–4 gånger i veckan och så har man tagit sina Alvedon innan passen några timmar innan för att det inte ska göra allt för ont och jaa, ja, så jag har låtit det bero helt enkelt och försökt att stå ut.
I: Jaa.
E: Så gott det har gått.
I: Men då blir jag nyfiken Anders, vad säger du när du hör det, att det bara; – Det är artros, du får leva med det, typ.
AP: Nä men då blir man ju lite frustrerad så klart, för så är det inte. Uppenbarligen så finns det bra hjälp att få. De flesta patienter med artros, de behöver inte komma till oss och de behöver inte opereras utan de klarar sig med det som vi kallar icke-kirurgiska behandlingsalternativ.
I: Hmm.
AP: Det som vi pratade om innan med fysioterapeutisk träning, smärtlindring ehhh vid behov, viktnedgång om det skulle behövas och kanske anpassade gånghjälpmedel, som gångstavar eller kryckkäppar eller så. Men om man har testat allting, allt det och man känner ändå att, så här kan jag inte ha det, det här påverkar hela mitt liv. Då ska man absolut få en remiss till ortoped. Till exempel till oss på Ortho Center, Stockholm för att diskutera en eventuell operation.
I: Mmm. Och då är ju, kommer man ju in på frågan, hur får man liksom en remiss och hur går hela den biten till Anders, skulle vi vilja veta.
AP: Det är ungefär som på samma sätt som höftartros, för er som lyssnat på det avsnittet. Det vanligaste sättet att komma till oss är ju via remiss från sin husläkare.
I: Hmm.
AP: Det är det absolut vanligaste. Men det finns också möjlighet till att skriva egenremiss via vår hemsida. Då skriver man som patient ett, en egen remiss där man beskriver sina besvär och vad man har gjort och så. Och så bedömer vi, vi som granskar remisserna, vi bedömer dem egenremisserna precis som remisser från husläkare.
I: Mmhm.
AP: Och det vi vill ha då är ju, vi vill ha vanlig röntgenbild som inte är äldre än ett år gammal och så vill vi ha en bra beskrivning av patientens besvär.
I: Mmhm, ja det är ett bra alternativ om man känner att man inte kan få det via sin egna läkare, att man faktiskt kan göra någonting själv.
AP: Ja, precis. Åå och vissa ställen i Sverige så är det även så att fysioterapeuter eller sjukgymnaster också kan skriva remiss direkt till ortoped eftersom dom träffar så många patienter och är vana vid att göra ledbedömningar.
I: Hm. och det ska vi säga, minns att ni sa i de andra avsnitten att ni är ju, man kan söka från hela Sverige. Man behöver inte vara bosatt i Stockholm för att höra av sig till er.
AP: Nää, nä, det finns då specialavtal kan man säga och det finns det som kallas för vårdgaranti.
I: Just det.
AP: D.v.s. att vårdgivare ska erbjuda en operation som man är anmäld till ska man erbjuda inom 90 dagar och uppfyller man inte den vårdgarantin då har man som patient rätt att söka sig till andra vårdgivare.
I: Okej. Och Eva hur fick du din remiss sen då?
E: Jo, det var så att hösten -23 var på en träningsresa på Mallorca och då tränade vi nere på stranden. Det var ganska djup sand och vi gjorde olika övningar och då fick jag så himla ont i, i mitt vänstra knä. Så att när jag kom hem så kunde jag nästan inte räta ut benet ordentligt. Och i samma veva så fick jag på mitt Instagram ett erbjudande om, från traktens kiropraktor att man kunde få ”mycket skratt i rummet från alla” en helkroppsgenomgång för halva priset och då tänkte jag, jäklar jag tar det (skratt i rummet). Eh och träffade honom då och det blev ju väldigt mycket fokus på det här benet och han tryckte och pressa och greja och sa att; - Jag tycker att du ska ta kontakt med Stockholm Norr här nere och be att få göra ett ultraljud.
I: Mmm.
E: Och då gjorde jag det och träffade då den fysioterapeuten som jag går hos nu och han gjorde ett ultraljud och skrev sedan en remiss till husläkaren. Husläkaren träffade jag en gång och hon tyckte att jag var ganska pigg, att det vore värd att satsa på (med lite skratt i rösten). Så hon skickade mig till Aleris för en röntgen och då träffade jag en ortoped där och han såg ju då att det inte var så bra. Men då fick jag kortisoninjektioner i varje knäled.
I: Mmhm.
E: Och så sa han att jag skulle avvakta 2–3 veckor och blev det inte bättre så skulle jag ta kontakt med honom så skulle han skriva en remiss till Löwenströmska.
I: Okej.
E: Så det var så som jag hamnade hos Anders.
I: Okej, ja. Och Joakim då?
J: Det var via min försäkringsgivare. Så fick jag en tid på Löwenströmska och det var det, då skulle jag på röntgen och så skulle jag träffa läkaren. Jag visste ju inte vem det var. Och det var det som jag tyckte var så himla effektivt om jag jämför med annan sjukvård. Inget om den, där det tar, man får en röntgentid, så åker man hem och så går det en massa tid.
I: Mmm.
J: Nu kom jag upp till Löwenströmska, jag tror halv 11, så röntgade man höger knät. Klockan 11 träffade jag Anders som tog fram sin bildskärm (med lite skratt i rösten) och så tittade han på den och så sa han: - Nej, men vi byter knät (skratt i rummet). Jag tänkte vad fan, ursäkta (skratt i rummet), hur kan han bedöma det så fort. Men det är klart, han är ju doktor. - Jaha, kan man inte göra halva (skratt i rummet) försökte jag. - Nej, kolla här så får du se! Och det var ju en bild som inte var så rolig att se (lite skratt i rösten).
I: Aaa, du förstod någonting av den i alla fall.
J: Ja, det kunde man lätt se.
I: Ja.
J: För han pekade; - där ser jag ett tydligt avstånd, det ska det ju vara där också men det är ju helt ihop. Jaha, men då förstår jag varför jag har ont.
I: Mmm.
J: Så att gå ut till vårdplaneraren så får du en tid av mig. Så gick jag ut till vårdplaneraren och så fick jag en tid.
E: Ja, just det. För nu vet jag att de också i delen om höften, att det sa att det var så himla effektivt. Alltså, man gick in och så fick man träffa den och så fick man en ny tid och sedan fick man dit och sedan fick man träffa narkos. Alltså det gick allting väldigt effektivt.
AP: Ja, men vi vill göra det så smidigt som möjligt för patienterna.
I: Mmm.
AP: Det ska ju inte kännas som en löpande-band-produktion.
I: Nej.
AP: Men som Jocke beskrev här, det har jag själv också upplevt ibland när man söker vård att det är fragmenterat, man behöver gå till flera olika dagar, flera olika ställen och sådär.
I: Ja, Gud, ja.
AP: Vi försöker ändå samordna så att man kan röntgas ungefär samtidigt om man behöver det och träffa koordinator samma dag om man behöver det och så. Så att man kanske inte behöver ta ledigt från jobbet flera dagar och så.
I: Just det.
AP: Mmm.
I: För ni har ju olika typer av operationer. Vi ska prata lite med er om dem då. Och du har ju opererat två knän?
E: Ja.
I: Men hur var det för dig när du fick remiss och liksom första gången du träffade Anders?
E: Första gången?
I: Ja.
E: Nej, jag satt i bilen ut till Löwenströmska så var jag jätterädd att han skulle säga nej, det blir ingenting. Så jag hade inte direkt förberett mig med att fråga saker kring operationen och sådär, utan som jag upplevde det var det mest att vi pratade. Att jag berättade mina besvär och vad jag hade för förhoppningar och vad jag skulle kunna göra i framtiden och så. Och sedan gjorde du en undersökning och talade om vilken typ av protes som skulle passa. Vad jag kan förvänta mig av den och eventuellt då vad som skulle kunna inträffa.
I: Mmm.
E: Em….
I: Ville du ha operation när du kom dit?
E: Jaaa.
I: Aaa.
E: Det skulle jag vilja haft för tio år sedan.
I: (Skratt). Ja.
AP: Mmm.
I: Och hur var, hade du tänkt någonting på om det skulle bli operation eller inte?
J: Ja, det är en jättebra fråga för att jag hade verkligen ingen att fråga.
I: Mmm.
J: För jag tänkte igenom kompisgänget och det var bara min brorsa, min storebror, som gjort samma operation som Eva och han gnäller mest. Men han är en lite stor kille och sådär och har väl, tycker att det gör ont och sådär.
I: Mmm.
J: Fast det var ju ändå en annan operation och han gjorde båda samtidigt.
I: Mmhm.
J: Men jag sökte, jag försökte verkligen att prata med någon innan. Då gjorde jag en jättedålig idé. Jag råkade se på TV4 Nyhetsmorgon, hur dr Mikael, solskensdoktorn, eller vad han kallas för från Örebro hade opererat sitt knä. Så jag letade upp den filmen på Youtube.
(Skratt i rummet).
J: Det var efter att jag hade träffat Anders.
I: Mmm.
J: Och det vill jag säga att det är ingen bra idé, att titta hur det ser ut.
I: Man ska inte googla (skratt i rummet), man ska inte kolla på filmer.
J: Näe! Då vart jag lite så här: åh fan, är det sådär mycket! Ska han såga av det? (Skratt i rummet) Åh, fan… Ja.
I: Jaaa
AP: Mmm.
I: Ja, det är en ganska, ja, "hands-on operation" har man ju förstått.
AP: Det finns ju mycket informationsmaterial om man vill söka det.
I: Ja.
AP: Och jag tänker att man fungerar lite olika där.
I: Ja.
AP: Jag brukar fråga mina patienter om hur mycket man själv läst på.
J: (Skratt).
AP: Hur mycket man själv har kollat upp. Och då får man en bild av hur den personen är.
I: Mmm.
AP: Och jag brukar ställa den frågan också, om man har någon i bekantskapskretsen eller i familjen som har genomgått en sådan här operation. För har man det, då har man nog fått en bild av ungefär hur förloppet är.
I: Mmm.
AP: För det är väldigt viktigt att man är välinformerad inför en sådan här operation, med tanke på hur viktig rehabiliteringen är.
*Melodisnutt*
I: Tillbaka till besöket hos er, alltså när man kommer dit, du har träffat, man träffar dig, du gör en undersökning, man röntgas. Vad händer sedan i samtalet och när bestäms det om det blir operation eller inte?
AP: Ja, men efter undersökningen så sätter jag mig med patienten tillbaka vid skrivbordet och pratar igenom situationen. Och em, vi landar väl i någon typ av rekommendation. För det är varken vi/jag enskilt eller patienten enskilt som bestämmer om det ska bli en operation utan man måste komma överens, komma överens om det är den bästa rekommenderade behandlingen.
I: Mmm. Ja, det blir gemensamt.
AP: Ja, det blir gemensamt beslut. Eftersom det inte är en elakartad sjukdom som jag har pratat om tidigare. Så finns det aldrig, det finns inte ett enda fall där man absolut måste bli opererad med en knäprotes. Utan det har att göra med hur mycket besvär man har och om jag gör bedömningen att de besvären är ledrelaterade.
I: Mmm.
AP: Och i en del fall så blir min rekommendation på besöket att jag inte rekommenderar operation.
I: Mmm.
AP: Till exempel att man ser på röntgenbilderna att stora delar av knäleden är väl bevarad. Att det finns fortfarande brosk kvar och att jag får en uppfattning att den här leden, den går att rädda från operation. Till exempel med träning eller viktnedgång eller annan typ av smärtlindring. För grundtesen är ju ändå att oskuret är bäst.
I: Mmm. Okej. Och det här med operation är ju egentligen då, du nämner det, att det inte är farligt. Så det är egentligen av livskvaliteten som man väljer operation, mer än att det skulle vara dåligt för kroppen.
AP: Ja. Den här typen av operation gör man för att operera bort smärta och värk. Och för att uppnå en högre funktionsnivå för att på så sätt kunna uppnå en högre livskvalitet.
I: Mmm.
AP: Emm, och om vi kommer fram till, där och då att rekommendationen blir operation. Då går vi igenom redan vid det första besöket vilka typer av för- och nackdelar det är med en operation. Vilka risker som finns och så vidare. Och om vi tillsammans kommer överens om att vi ska satsa på en operation, då drar vi i gång en process redan där och då så att det blir så smidigt som möjligt. Så att man får träffa vår operationskoordinator redan samma dag på plats för att prata om när vi kan göra operationen och praktiska grejer runtomkring.
I: Mmm.
AP: Ock så får man träffa vår narkosläkare också för att prata om narkosrelaterade saker inför operationen.
I: Och var går gränsen tänker jag, för dig när du lyssnar? När de berättar, att dessa är… Ja, men det där, då behöver du ingen operation i din vardag. Och när går gränsen till att ja men då, då behöver du operation?
AP: Det där, det där är svårt att säga.
I: Mmm.
AP: Det kan man inte beskriva i en eller två meningar. Utan det blir en bedömningsfråga.
I: Mmm.
AP: Framför allt när det handlar om en godartad sjukdom som ju artros är. Och artros är ju den vanligaste anledningen till en knäprotesoperation. Det finns andra indikationer också, andra diagnoser som till exempel tidigare skador eller så. Men artros är det absolut vanligaste.
I: Mmm.
AP: Och eftersom det är en helt godartad sjukdom, även om den kan ge smärta, stelhet och mycket besvär så. Det finns aldrig någon patient där man absolut måste bli opererad. Det är inte en elakartad tumörsjukdom som annars sprider sig och just livskvalitetsbegreppet är något som vi tar med i bedömningen. Om man kommit så långt med sina besvär och har testat allting annat men ändå upplever att man har en tydlig sänkning i sin livskvalitet. Då ska man definitivt komma till oss och diskutera om operation kan vara ett alternativ.
I: Mmm. Och sedan kollar du på lite röntgenbilder och gör lite undersökningar.
AP: Mmm.
I: Kan det vara så att ibland ser knät värre ut än hur dom beskriver smärtan och du känner att det är nog bra om vi opererar. Eller är det alltid upplevelsen som är viktigast?
AP: Om man måste välja något av dom två så är det patientens besvär som är viktigast.
I: Mmm.
AP: Men man lägger ju ihop det med röntgenfynden.
I: Mmm. Jag tänker att när man väl har kommit till er, då har man väl besvär. Så det är väl ingen som kommer obesvärad (med lite skratt i rösten).
AP: Nej. Vi granskar ju alla remisser. Både remisser från husläkare och egenremisser granskar vi. Och i en del fall så kan vi ibland till exempel bara svara på remissen från husläkare att vi rekommenderar att ni remitterar den här patienten till artrosskola eller vi rekommenderar de här eller de här värktabletterna eller någon annat. Så vi tar inte in alla patienter.
I: Nej.
AP: Utan dom vi tar in, dom tycker vi att dom har ett skäl att, att vara hos oss och få vår bedömning.
I: Mmm.
AP: Och sedan efter det samtalet, då undersöker jag patienten och så undersöker vi gångmönster till exempel. Hur knät ser ut till skillnad från höften så kan man ju få andra felställningar i knät. Till exempel hjulbenthet, så kallas varusfelställning.
I: Hmm.
AP: Eller kobenthet, så kallas valgusfelställning. Så att knät kan beroende på artrossjukdomen, så kan knät bli mer och mer felställt.
I: Okej. Kan det vara tvärtom? Jag tänker om man har problem med foten så att man går och felbelastar foten. Att det gör ett artrosknä, att det ökar besvären från det? Så att om man fixar foten så blir också artrosbesvären mindre?
AP: Em, ja.
I: Det kanske är Linda som ska svara på det?
AP: Ja, kanske det.
LL: Ja, men alltså potentiellt, absolut! De hänger ju ihop.
I: Mmm.
LL: Alltihopa, från fot, till knä, till höft och rygg. Så att ja absolut, till viss del men tror inte att det blir hela sanningen och det blir inte hela…
I: Nej, lösningen.
LL: Hela lösningen heller.
I: Mmm.
LL: Så jag skulle ju också vilja slå ett slag för det som Anders nämnde, det där med gånghjälpmedel i tidigt skede.
I: Aah.
LL: Att avlasta.
I: Mmm.
LL: När man har ont, för att också inte lära sig att halta.
I: Mmm.
LL: Och så att man inte, många väljer bort gånghjälpmedel för att man ser så sjuk ut eller att man ser dålig ut. Men det är viktigt för att kunna vara aktiv. Så…
I: Ändå släppa det helt enkelt.
LL: En krycka eller två kryckor.
I: Mmm.
LL: Rollator i värsta fall.
I: Man kan ju köpa någon sådan där cool sådan träkäpp så man ser (skratt).
LL: Ja, det finns väl någon, det tror jag att det funnits i alla fall. Någon käppbutik här inne i centrala stan med alla, alltså färggranna så att man kan matcha.
I: Ja (lite skratt).
LL: Den lila kappan med lila käpp och ja.
I: (Skratt) Ja.
LL: Men använd gånghjälpmedel för att kunna vara aktiv och avlasta den besvärande leden. Det är också jätteviktigt.
I: Mmm.
LL: Mmm.
I: Ska vi börja med dig Jocke? Märkte du av någonting?
J: Om jag märkte på min felställning?
I: Ja.
J: Ja. Em. Knät var ju, jag kommer inte ihåg uttrycket, men kobent och det märktes när jag promenerade med frun. Och jag kunde ju inte gå med henne. Men jag märkte inte av det när jag åkte skidor för då har man benet böjt och då svullnade det upp i stället.
I: Just det. Men du, såg du någonting?
J: Ja, oh ja, det gjorde jag!
I: Aaa, mmm.
J: Det syntes.
I: Mmm.
J: Och det såg ju jättekonstigt ut efter operationen med det kommer vi till.
I: Ja, det kommer vi till, till er två. Ja. (Skratt i rummet).
J: Det är Anders fel. (Skratt i rummet).
I: Och Eva då?
E: Jo. Ja, när jag såg mig själv i helfigur, då såg jag ju att jag var hjulbent på vänster ben.
I: Mmm.
E: Eh, och har även fått det påpekat för mig.
I: Mmm. Då kan man …
E: Att jag såg ut, som min mormor.
I: Jaha!
E: När hon blev gammal.
I: Då vet vi att hon hade artros hon också då.
E: Ja. (Lite skratt i rummet). Förmodligen. Fast man pratade nog inte i dom termerna då.
I: Nej. Ja, då får man väl tjuvkika med spegeln då, hur man ser ut, om man misstänker att man har artros.
Ja, spännande! Då är vi ju, har pratat klart om det som är i del 1 och i del 2 så kommer vi att prata om själva operationen och rehab. Och jag har ju tjuvpratat lite med er innan och vet nu att en knäoperation är mycket tuffare än höftoperation. Jan och Sara nämnde ju det att de mådde toppen när de gick därifrån, att det var som att ingenting hade hänt. Men så är det tydligen inte, och det har ju Joakim och Eva också tjuvpratat lite med mig. Så det kommer bli superspännande här i del 2 och höra hur det går för er.
Men avslutningsvis vill jag veta, från Joakim och Eva; känslan och tankarna när ni lämnar Anders. Alltså från första besöket, vad tänkte och kände ni då? Joakim?
J: Em. Jag kände en enorm trygghet. Dels att det gick så himla smidigt att både röntga och träffa Anders samtidigt, vårdplaneraren och att jag kunde i princip välja operationsdatum. Då hade jag så lång tid på mig att förbereda mig och jag har opererat andra (skratt i rösten) ställen i kroppen, axlar och handleder. I och med mitt yrke så var jag inte orolig för själva operationen utan jag kände bara en (lång utandning), vad skönt jag fick vara med och planera.
I: Mmm. Härligt! Eva då?
E: Lättnad!
I: Mmm.
E: Äntligen får jag det gjort. Eh, jag kände inte heller någon oro inför operationen utan jag fick nog väldigt bra förtroende för er. Nä, det kände bara bra faktiskt.
I: Mmm.
E: Ja.
I: Härligt!
*Signaturmelodi i bakgrunden*
I: Tack för att du har lyssnat! Om du vill veta mer om Capio och/eller Ortho Center Stockholm så kan du besöka vår hemsida: capio.se. Och därifrån klicka dig vidare till Ortho Center via sökfunktionen eller via hitta mottagning Specialistvård Ortopedi. Välkommen tillbaka till nästa avsnitt där ni får följa Evas och Jockes vidare resa mot sina nya knäleder.
*Signaturmelodi*
Det här var en produktion från Poddagency.
