PODDMOTTAGNINGEN
Anders Persson, läkare på Capio Ortho Center Stockholm, ”AP” i texten.
Linda Larsson, fysioterapeut på Capio Ortho Center Stockholm, ”LL” i texten.
Eva, patient, ”E” i texten.
Joakim, patient, ”J” i texten.
Intervjuare… ”I” i texten.
*Signaturmelodi*
I: Välkommen tillbaka till vår poddserie ”Resan mot mitt nya knä”. I förra avsnittet fick vi höra patienterna Eva och Jocke berätta om sina besvär, tankar och känslor från första symtom fram till och med första besöket hos ortoped. Vi fick höra ortoped Anders och sjukgymnasten Linda berätta om första icke-kirurgiska behandlingen av artros och hur ett besök hos ortopeden går till.
I det här avsnittet så kommer vi att fortsätta följa Eva och Jockes vägar mot sina nya knäleder, genom operation, rehabilitering och hur de har det idag. Vi ska börja med att lyssna när Eva och Jocke berättar om sina känslor och tankar den närmaste tiden innan operationen.
J: eeh jag kände en, en enorm trygghet. Dels att det gick så himla smidigt att både röntga och träffa Anders samtidigt vårdplaneraren och att jag kunde i princip välja operationsdatum. Då hade jag så lång tid på mig att förbereda mig. Och jag har opererat ”skratt” andra ställen i kroppen, axlar och handleder. I och med mitt yrke så var jag inte orolig för själva operationen utan jag kände bara en ”pustar” vad skönt, jag fick vara med och planera.
I: Mm. Härligt! Eva då?
E: Lättnad. Äntligen får jag det gjort. Eeh jag kände inte heller någon oro inför operationen utan jag fick nog väldigt bra förtroende för er, nä det kändes bara bra faktiskt.
I: Mm.
E: Ja.
I: Härligt!
*melodi”
I: Ja, då är vi tillbaka här i del 2 och med Eva och Jocke, jag ska inte säga Joakim här…
J: Jocke blir jättebra.
I: Ja nu är vi familjära så nu blir det Jocke ”skratt” från och med nu. Och det är ju om inför operationen, under operationen ska vi få höra lite grann och även efter operationen, rehab. Och jag vill börja med att kolla med er, Eva och Jocke, tankarna och känslorna perioden innan operationen. Jag tänker veckorna innan, vad tänkte ni, vad kände ni och kanske vad behövde ni göra, vad hade ni fått för uppgifter inför? Ska vi börja med Eva?
E: Ja jag hade ju lite längre tid och, och förbereda mig då men, alltså jag eh, kände väl mer det här åh äntligen, snart är det dags och sen hade jag väldigt mycket fokus på praktiska saker, t ex gjorde… det var ju den årstiden, det var i början på maj och vädret började bli bra och sådär, så jag gjorde i ordning på min altan, så det skulle vara färdigt. Jag fixade i växthuset, fyllde krukor så jag bara kunde så och mycket såna saker. Och sedan lagade jag mat, jättemycket och frös in, så ”skratt” har haft mat hela sommaren nästan ”skratt”
I: ”skratt” ja.
E: Och det lärde jag mig nu inför högerbenets, eh, operation, att det var bättre och ha råvaror hemma och stå och laga , för då har man lite sysselsättning med det ”skrattar”
I: Ja just det.
E: I stället för att bara plocka fram och sätta sig och äta.
I: Mm.
E: Men nä men det var mycket praktiska saker så där, som jag, som jag gjorde och fixa med, som jag visste att jag kanske inte skulle kunna göra fullt ut.
I: Just det.
E: Ja.
I: Inte så mycket tankar och funderingar på själva operationen?
E: Nä, återigen alltså, äntligen ”skrattar”.
I: Ja, vad skönt.
E: Ja.
I: Och Jocke då?
J: Jo, vi var ju i, i Norge som jag nämnde, vi bodde deltid i ju och åkte skidor och det dumpade ner massor med snö så jag fick mitt, faktiskt mitt livs puderåk…
I: Mmm.
J:.. eeh sista dagen innan vi åkte hem. Eeh, men jag hade ju lite tankar på väg till Löwenströmska på, på morgonen sen, att eh, det här är ju ingen walk in the park utan det var, jag var, jag var fokuserad, det vill jag säga. Men tryggt fokuserad.
I: Mm, ingen nervositet?
J: Nej.
I: Nä. Och Anders, vad händer då på själva operationsdagen?
AP: Ja men de flesta patienter kommer samma dag på morgonen…
I: Mm.
AP: Som man ska bli opererad, några kommer som sagt kvällen innan och sover över, men de flesta kommer samma dag.
I: Mm.
AP: Och eh, då kommer man upp till vår avdelning, som ligger på våning 7 på Löwenströmska sjukhuset, eh och där får man träffa sjuksköterska som hjälper till med lite förberedelser, sätter nål och hjälper till med sista duschningen och så. För det kan man ju säga också, att våra patienter får ju massor av information om vad man ska förbereda hemma, till exempel med ett antal duschar och praktiska grejer som, som Eva nämnde, det kan vara bra att laga lite mat i förväg och så där till exempel.
I: Mm.
AP: Och sen, sen får man träffa sin, sin ortoped på morgonen, som kommer och kollar en sista gång så att inget nytt har tillkommit, ja, Jocke ser ut som att han vill säga någonting?
J: Men mötet med Anders efter att man har fått alla nålstick av de här trevliga syrrorna som kommer och hjälper en, då kommer han in med en stor jädra tuschpenna, tänker vad ska han göra nu då? ”skratt”. Då kör han så här förskolelek…
”Alla skrattar”
J: …på mitt knä och ritar pilar och grejer, det, jaja, det hade han ju kunnat fråga mig så hade jag kunnat sagt vilket knä det var men tydligheten var, var märkbar och det är ju tryggt.
I: Mm. ”skratt”.
AP: Det är ju lite roligt inslag i vår vardag att man, att vi ritar med en tuschpil på den sida och på den kroppsdelen som ska opereras. Och vissa patienter skrattar till lite grann, som säkert Jocke gjorde, för det kan synas banalt ”skratt”.
I: Ja.
AP: Den lilla grejen, eh men det är som en så här pilot-checklista, så här, varje liten grej kan tyckas vara trivial men, men när man lägger ihop det så blir det en helhet som handlar om patientsäkerhet.
I: Mm.
AP: Vi får inte operera fel sida.
I: Nä ”skratt”
AP: Vi får inte operera fel kroppsdel.
I: Nä.
AP: Det får bara inte hända.
I: Nä.
AP: Så att det är tydligt tecken till alla, narkospersonal, operationspersonal, att det är den här sidan, den här kroppsdelen.
I: Mm.
AP: Som ska opereras.
I: Mm.
AP: Och efter det så blir man hämtad av våra narkossköterskor och så rullas man ner till plan 3, där vi har vår operationsavdelning och där väntar då narkosläkare och för den här spinalbedövningen.
I: Just det, hur var den, spinalbedövningen? Som man sätter i ryggen.
E: Okomplicerat.
I: Mm. Var det samma för dig Jocke?
J: Ja, det var en jätterolig farbror som kom in och, och skojade med mig och, hur vill du ligga? Ja, funkar fosterställning? ”skratt” Gör det du sa jag och sen så tänkte jag ”ska han aldrig börja någon gång”, så var han på väg ut, ja men lycka till då, då hade han redan stuckit mig ”skratt”.
”Alla skrattar”
J: ”Skratt”, jag märkte ingenting. ”skratt”.
I: Ja, ja vad skönt.
J: Sedan försvann högerbenet.
I: Ja.
J: Vips. Och jag tänkte…
I: Det gick fort!
J: Och jag tänkte, hur kan han träffa bara det?
I: Ja.
J: Han stack mig i ryggen!
AP: Nä men det är vår standardmetod på Ortho Center i Stockholm, att man, vi lägger en spinalbedövning och sen, det gör ju då att benen eh, domnar av och man känner ingen smärta under operationen. Eeh, så man kan vara vaken om man vill.
I: Jaha, är det någon som är det?
AP: Nja, några få.
I: Ja.
AP: De allra flesta, de vill sova.
I: Det förstår jag. Hur lång tid tar en operation?
AP: En operation tar ungefär 1 timme. Så de flesta får då en, en låg dos, eh eller lagom dos med narkosmedel, så att man sover, så man slipper höra eller, eller vakna under operationen.
I: Mm.
AP: Men man sover inte så djupt så att man förlorar den egna kontrollen över andningen så att man...
I: Okej.
AP: …man behöver inte slang i halsen, så det kan vara skönt att slippa.
I: Ja. Och själva operationen då, för man är sövd och allt är dubbelkollat, sen sätter ditt jobb i gång. Och Eva och Jocke har ju två olika proteser. Ska vi prata lite grann om det? Vad har Eva för nån?
AP: Ja, det stämmer. I förra avsnittet när vi pratade om höftprotes-kirurgi, där, där finns det bara ett bra alternativ kan man säga, om man har artros, då måste man byta ut hela leden, både ledskål och ledkula.
I: Okej.
AP: Men vad gäller knän, det vanligaste, eh, det är att man byter ut hela knät, som Jocke har fått, en total knäprotes. Och förra året så, knappt 90 % av alla knäproteser i Sverige, det var totala knäproteser. Men drygt 10 % eh, var så kallade halvproteser, eller uniproteser, där man bara opererar den delen av knät som är påverkat av artrossjukdomen.
I: Okej.
AP: Så Eva har fått halvproteser i båda sina knän. Eeh, och för vissa patienten så är det ett bättre alternativ, när knät ser ut på ett visst sätt och eh, beter sig på ett visst sätt och röntgenbilden ser ut på ett visst sätt.
I: Okej. Och bara, för en som inte har riktigt koll – hela knät, det är alltså, eh kulan vid, knäskålen, är det hela alltinget eller?
AP: Eh, nej knäskålen det var, den kan man också sätta en, ersätta på insidan, att man sågar av och sätter en plastbit på insidan av knäskålen. I Sverige var det vanligare förut, nu mera är det relativt ovanligt. För det mesta så brukar man lämna knäskålen som den är.
I: Okej.
AP: Men om man sätter en totalprotes i knät, så innebär det att man eeh, opererar hela den nedre delen av eh lårbenet, femur, och hela den övre platån av skenbenet, tibia.
I: Mm.
AP: Om man jämför det med en så kallad halvprotes, som Eva har fått, då opererar man bara, det vanligaste är att man då bara opererar insidan av knät och lämnar utsidan av knät.
I: Mmhm. Okej. Ja man blir ju, man blir lite nyfiken på, i del 1 så pratade ju Jocke om att han hade googlat och sett filmer på själva operationen ”skratt”, och det kan man ju göra om man vill, men vi ska inte gå in på själva hela operationsdelen så att vi kommer till där man är klar, vad händer då? Det tar 1 timme ungefär, du syr ihop. Vad händer sen?
AP: Sen så eh, rullas man upp på uppvakningsavdelning.
I: Mm.
AP: Där man får vakna till från det här sömnmedlet och där man observeras till ryggbedövningen har släppt. Och så får man relativt snabbt träffa Linda och hennes kollegor.
I: Hur lång tid i tid är det, från att de har rullats upp dit, till att de får träffa dig, Linda?
LL: Jaa, det kan nog, de kan nog träffa mig ”skratt” redan när de rullas in, det beror ju på, vi är inne där lite titt som tätt och…
I: Mm
LL: ..och eftersom det är många som opereras samma dag. Men vi väntar ju på att spinalbedövningen ska släppa, så det är väl allt ifrån, en del sprattlar redan när de kommer.
I: Mm. ”skratt”
LL: Eh, till några timmar.
I: Okej.
LL: Ja, så det är ju ungefär samma förfarande som när man har opererat en höft, så fort spinalbedövningen har släppt tillräckligt så ska man komma upp.
I: Ja, okej.
LL: Och belasta sin nya led då.
I: Ja
LL: Eeh, och då är det samma förfarande, upp på sängkanten, se till att blodtrycket hänger med. Det är vanligt att man blir yr ..
I: Mm
LL: Och kanske svimmar av.
I: Mm.
LL: Eh, och sedan upp till stående och känns det bra så tar man en liten sväng med ett gåbord och med någon av oss sjukgymnaster eller med hjälp av sköterskorna som jobbar inne på uppvaket.
I: Okej.
LL: Och sedan så är det tillbaka till sängen igen.
I: Åker man hem sen samma kväll oftast eller sover man kvar?
LL: En del åker hem samma dag, men de allra flesta åker hem dagen efter.
I: Ja, okej.
LL: Mm.
I: Ja men på uppvaket, man blir ju lite nyfiken, Jocke, kommer du ihåg?
J: ”skratt”, jaha absolut ”skrattande”.
I: Hur det var att vakna?
J: Jag vaknade upp eh, med att mitt knä var i böjd ställning och där stod det en glad doktor med någon jävla, ursäkta, med en häftpistol och klamrade ihop det dära jag har gått lära mig heter agraffer, ”tjena Jocke”
”Alla skrattar”
J: Hej, har det gått bra? frågar jag. ”Skratt” och då såg jag att han bara flina, eh nä men det var ett häftigt uppvaknande. Efteråt fick jag höra av min kära hustru Eva sa att, att nästan innan operationen var klar så ringde Anders min fru och berättade att det hade gått bra.
I: Mmm, vad fint.
J: Och det var otroligt uppskattat. Ja.
I: Ja, det förstår jag. Man är ju orolig tänker jag, som anhörig. Men tyckte du att det var jobbigt och ganska direkt ställa dig upp och stödja på benet.
J: Klart det var lite nervöst och ställa sig på knät, men jag åkte ju upp ganska fort efter, jag minns inte om jag åt lunch eller inte. Men det kom in en, en jättetrevlig kille som sa ”nu ska vi ut och gå” och så gjorde vi det.
I: Mm.
J: Men då var ju benet borta skulle jag säga.
I: Ja, du kände ingenting?
J: Jag kände inte så mycket av det, det gjorde absolut inte ont.
I: Nä.
J: Det kändes stöppligt och konstigt, det gjorde det, jag gick ju med kryckor, jag har aldrig gått med kryckor förut, så det var ju en ny upplevelse ”skratt”.
I: Mm.
J: Ja.
I: Ja och Eva då?
E: Ja det var en skön känsla och vakna, jag mådde jättebra.
I: Mm.
E: Och det var så lugnt och skönt där uppe på uppvakningsavdelningen också, det var en sköterska som tassade runt och kollade blodtrycket och...
I: Mm “skratt”.
E: Nä, det kändes bra och när man kunde börja röra på fötterna igen, det var jätteskönt faktiskt.
I: Mm.
E: Och inte minst att man fick någonting och äta.
J: Mm
I: Ja.
E: Det var jättegott. Och sedan kom ju sjukgymnasten då, så det var ju bara att gå upp.
I: Ja.
E: Men det kändes också jättebra.
I: Inget med blodtryck eller så där för er?
E: Nä.
I: Nä.
AP: Men jag kan lägga till det där med, på uppvakningsavdelningen när spinalbedövningen släpper och så, för mot slutet av dagen när jag är klar med mina operationer då går jag upp till uppvakningsavdelningen för att, för att titta till mina patienter och berätta hur det har gått, om det är nåt särskilt att tänka på och så vidare. Och då skiljer det sig lite grann jämfört med de som är opererade i höften.
I: Mm.
AP: Därför att i slutet av en knäprotesoperation, då lägger vi lokalbedövning runt hela knät.
I: Mm.
AP: Det som många refererar till som tandläkarbedövning,
J: Mm.
I: Ja okej.
AP: Som man då sprutar in via två stora sprutor i mjukdelarna runt knät och det är för att man inte ska få superont direkt när ryggbedövningen släpper.
J: Mm.
I: Okej.
AP: Det har man gjort tidigare på höftprotesoperationer också, men det har visat sig inte ha någon effekt, så det har vi slutat med.
I: Mm.
AP: Men vi gör det fortfarande på knäprotesopererade patienter
J: Mm.
AP: Och det leder till att de här första timmarna, när ryggbedövningen har släppt, och man känner att man kan upp och stå och sådär, då är man ofta rätt så barsk “skratt” som....
J: Mm. “Skratt”
I: Ja.
AP: ....som patient och då känner man att “det här kommer blir bra”.
J: Mm “skratt”.
AP: Det här vi har pratat om innan att rehabiliteringen kommer vara så tuff och att man har så mycket ont efteråt det, det kommer inte vara nåt för mig, för det här, det här känns bra. Men då brukar jag väldigt tydligt, eh, berätta att den här bedövningen, den kommer tyvärr också släppa.
I: Ja.
AP: Så framåt kvällen eller natten då kommer det börja göra ont. Och sen imorgon förmiddag när vi träffas för rond, innan du går hem, då kommer du ha betydligt mer ont än vad du har nu.
I: Ah ja okej.
AP: Och det är helt normalt.
I: Ja.
AP: För vet man inte om det som patient, då kan man ju bli orolig...
I: Ja.
AP: ... eller rädd.
I: Ja att något är fel.
AP: Att någonting har gått fel eller så där.
I: Mm, just det. Ja för det är jag lite nyfiken på, eftersom jag vet att just med höftpatienterna där, att de har varit väldigt så “gud, det var ju nästan, smärtan var nästan borta direkt” och sedan har det varit relativt bra, även om det har varit rehab som krävts under ganska lång tid, men tydligen annat det här med när man opererar knät, jag blir nyfiken då, hur var det för er när den här lokalbedövningen släppte? Ska vi börja med Eva?
E: Nä men jag kan inte säga att det va nåt speciellt därför att vi fick ju hela tiden medicin.
I: Mm.
E: När vi låg på avdelningen och jag tog de tabletterna och det fanns också såna här snabbverkande morfintabletter man kunde ta på natten. Och jag vaknade till och kände väl inget speciellt men jag tog en sån ändå och somnade om.
I: Ja okej.
E: Så att det är möjligt att jag hade värk “skratt” fast jag inte riktigt kände det.
I: Nej. Men du kunde sova i alla fall på natten?
E: Ja.
I: För det är det jag tänker på att man...
E: Ja, alltså i princip hela natten med något avbrott så där bara.
I: Ja, vad skönt.
E: Ja.
I: Och Jocke då?
J: Ja på sjukhuset var det inget problem alls, för då verkade den här lokalbedövningen. Utan det blev ju mera verkligt när jag kom hem.
I: Ja, okej.
J: När frun hade hämtat mig, öh, jag kan berätta om det lite längre fram.
I: Ja vi ska prata om det lite senare.
J: Ja.
I: Men så första liksom ändå, natten och morgonen, var ändå..?
J: Ja det var inga problem.
I: Vilka mönsterpatienter vi har här i studion då.
Alla: Ja. ”Skratt”
I: Ja men vad skönt för er.
J: Mm.
LL: Jag skulle vilja säga att det är ändå lite skillnad på att operera en hel protes i knät och en halv protes i knät när det gäller smärta efteråt.
I: Ja.
LL: Ja.
I: Det kan jag nästan tänka mig i och för sig.
LL: Ja det gör mera ont för dem som har opererat hela knät.
I: Ja.
LL: Än det gör för dem som har opererat halva.
AP: Japp. ”Skratt”
I: Ja.
LL: I varje fall majoriteten.
I: Ja okej.
LL: Mm.
I: Men de flesta sover kvar då. Och nu kommer väl lite din roll in, Linda?
LL: Ja.
I: För du pratar med dem innan de åker hem, antar jag?
LL: Ja.
I: Vad får de med sig och vad händer liksom, första tiden?
LL: Men de får ju med sig ett häfte, med eh, lite förhållningsregler, eh, vad gäller aktivitet och sen övningar och sen i övrigt också med smärtlindring, svullnad, eh behöver man förnya recept, det är liksom ett helhetskoncept, ett efterhäfte efter din knäprotesoperation. Precis samma som vi har för, för höfterna. Men så vi går igenom då vad som gäller, eh, och då är det första 3 veckorna, så får de max böja 90 grader i sitt knä, för att såret ska få läka i lugn och ro, så att det inte blöder.
I: Mm.
LL: Och man inte behöver byta förbandet massa gånger. Och det här är, det här är jobbigt.
I: Ja.
LL: Knät svullnar upp och det gör ont. Och så kommer vi in och säger att det ska vara så här, men du ska ändå böja på knät.
I: Mm.
LL: Och sen är det upp och gå en gång i timmen, röra sig lite grann, med kryckor då, för, för eh stöd av balansen, men 5 minuter per timme första veckan är max.
I: Okej.
LL: Och sen stegrar man långsamt under 6 veckor, en promenad om dagen i tid.
I: Okej.
LL: Så att efter 6 veckor så ska man kunna gå en promenad kanske på 15-20 minuter i sträck. Eh, med kryckor.
I: Det går inte fort.
LL: Nej, det går inte fort.
I: Nej.
LL: Nej. Och det är samma sak här som med höfter, att först 3 månaderna så är det att jobba med rörligheten, jobba med att kunna gå utan att halta, återhämta dig och läk.
I: Ja.
LL: Och superviktigt att man inte har för bråttom med att börja bygga styrka i den här perioden.
I: Mm.
LL: Och här ska man träffa sjukgymnasten också då hemma, efter 1 vecka till 10 dagar, så det är lite snabbare än vad det är för höfterna.
I: Okej.
LL: För att vi vill ha en första koll på rörligheten.
I: Mm.
LL: Så vi vill att de ska kunna böja 90 grader inom 1 vecka efter operationen.
I: Okej.
LL: Mm
I: Ja mycket frågor här nu, ska försöka ta en sak i taget. Eh, för jag tänker båda ni två verkar ju också vara väldigt aktiva personer i sig, så första frågan är, hur lyckas man röra sig 5 minuter i timmen, i vad var det, 1,5 vecka?
LL: I första veckan.
I: Första veckan, ja.
E: Fast man är ju lite trött också när man är hemma.
I: Ja.
E: I och med att första 1,5 veckan i varje fall så medicinerar man ju.
I: Mm.
E: Det var väl inga problem så.
I: Hur klarade du dig då Jocke?
J: Eh det var en, det var en utmaning skulle jag säga och de som lyssnar på det här ska nog kanske förbereda sig på att det är en utmaning att hålla reda på när man får ta smärtlindringen och man fick ju sitta, kan jag känna, någon timme eller två, kanske lite mer och leda ut smärtan för att kunna planera, när ska jag ta den för att kunna sova.
I: Ja, okej.
J: Och då fick jag ändå gå upp vid 02-tiden på natten och komplettera med Alvedon och så vidare.
I: Ja.
J: För att jag ville vänta till klockan 08 för och ta första Targiniqen, som är….
I: Men då hade du så mycket värk så att för dig var det inga problem att vara stilla? För att det gjorde ändå så ont?
J: Nä verkligen inte, utan jag ville inte röra nåt, vi kommer kanske in på gymnastiken sen som man fick göra hemma?
I: Ja.
J: Ja, då ska jag berätta om den när det är dags.
I: Så mycket värk, hur länge hade du värk liksom, den starka värken?
J_ Eeeh, jag skulle nog säga att, åtminstone 3 veckor.
I: 3 veckor, ja.
J: Så länge som morfinet räckte.
I: Mm. Men, ja men är det vanligt med så här mycket värk?
AP: Ja, det skulle jag säga, jag, jaa.
I: 3 veckor liksom, i snitt?
AP: Eh i mina ögon så, det som, den bilden som Jocke beskriver är rätt så mycket standardförlopp skulle jag säga.
I: Mm.
AP: Och det försöker jag vara tydlig med redan på det första mottagningsbesöket, om vi kommer eh, fram till att en operation är ett bra alternativ, att rehabiliteringen efter en knäprotesoperation är väldigt tuff.
I: Mm.
AP: Och för de flesta är det tuffare än, än efter en höftprotesoperation, även om individuella variationer kan förekomma. I snitt så har också totalprotes-opererade något mer ont än halvprotes-opererade, även om det finns individuella variationer där också, men oavsett vad så måste man ställa sig in på att rehabiliteringen är tuff, det är mycket smärta framför allt de första veckorna, men det finns många som behöver ta värktabletter, åtminstone paracetamol-preparat i kanske till och med några månader efter operation.
I: Mm.
AP: Och det här med att jobba upp rörligheten som Linda pratade om, vilket är otroligt viktigt efter en knäoperation, det tar också lång tid.
I: Mm.
AP: Så även om operationen går snabbt, den tar en timme och man stannar max till dagen efter och så där, och det förloppet går väldigt snabbt, så rehabiliteringen måste man räkna i månader, det bara är så.
I: Ja. Mm.
AP: Har man fått något annat för sig, då kommer man bli besviken tror jag, som….
I: Ja, okej.
AP: Som patient.
I: Vi ska prata lite grann mer, gå in lite mer på rehabiliteringen, men för du slutade efter 3 veckor då med morfinet, och hur länge sen var det när vi spelade in det här, som du opererade knät?
J: 8 april, eller 9 april, vad blir det, 8 månader nånting.
I: 8 månader.
J: Ja.
I: Hur länge åt du så här vanlig smärtstillande?
J: Alvedon eller nåt?
I: Ja.
J: Ja det gjorde jag nog lite till och från första 3 månaderna.
I Mm. Eh, men då, mycket smärta alltså ska man vara beredd på uppenbarligen. Och förutom tabletter, finns det något annat man får för smärtlindring?
LL: Ja vi skickar med ett kylförband,
I: Mmhm.
LL: Som man använder då som komplettering med ett litet tunt tygfodral med två fickor och fyra ispåsar.
I: Mm.
LL: Som man kan använda 20-30 minuter i stöten, flera gånger om dagen. Framför allt kanske efter att man har gjort sina övningar.
I: Ja okej.
LL: Ibland till och med inför, eller på natten om man har ont. Det blir varmt efter 45 minuter – 1 timme, man behöver inte bli, vara rädd att somna med det på.
I: Nä.
LL: Och sedan är det högläge.
I: Ja okej.
LL: När man sitter. Och gärna gå och lägga sig ett par gånger om dagen och verkligen få upp benet i högläge. Jag brukar säga ”bygg en skidbacke av kuddar, med foten i toppstugan och rumpan nere i dalen”.
I: Ja ”skratt”.
LL: Och att man också då i det tillfället sträcker på knät, för det är ju oerhört viktigt nu, eh, när man ska vara stilla så länge, att man inte får in en kudde under knävecket, som är skönt.
I: Aah, ja okej.
LL: Men som också blir jobbigt för sträckningen.
I: Jag fattar.
J: Ja den där ispåsen Linda ”skratt”, om det var nånting man var noga med att lägga i frysen, så var det de där ispåsarna, jag lovar dig!
I: Hjälpte de?
J: Ja det gjorde de och ja vi frös is i, jag hade de där jätteofta.
I: Mm.
J: På dagtid. Och jag var jättenoga med det, för det lindrade mycket.
I: Vad skönt att en sån ändå…
LL: Ja och det är en behandling som man kan fortsätta med ganska många månader efteråt, för det sitter en liten inflammation i knät ganska länge.
I: Mm.
LL: Även efter de här 3 månaderna som man kan trigga igång då när man börjar bli mer aktiv och då är kylbandaget fortfarande, och högläget, en bra effektiv smärtlindring.
I: Mmhm. Det är lite tips kanske om man själv känner att man har lite överansträngt knä eller någon annan kroppsdel.
LL: Ja, har man inget kylbandage så kan man gärna fylla en 2- eller 3-liters påse med vetemjöl..
I: Mmhm.
LL: …stoppa in i frysen och sätta runt knät. Formar sig väldigt fort, det går fort att frysa om. Och så högläge.
I: Mm. Vilket lifehack.
Alla: Mm ”skratt”.
”Melodi”
I: Men då så, så är ju liksom rehabdelen, förutom smärtan, för jag tänker att det är ju ett jobb, som man har förstått, Linda, berätta, vad har man framför sig? ”skratt”
LL: Man har ju en tuff rehab framför sig, med framför allt då att få tillbaka rörligheten.
I: Mm.
LL: Både eh, att kunna böja ordentligt men också framför allt att kunna sträcka i knät, eh och många patienter har svårigheter att sträcka i knät innan operation, där gör ju Anders sitt jobb under operationen och försöker liksom hjälpa till under operationen och se till att man kan sträcka rent med, ja, operationstekniska grejer som han får gå igenom där men, eh och sedan gäller det att bibehålla det här, så att ingen kudde i knävecket, sitter man med benet i högläge så vill vi gärna ha en liten hävstångseffekt.
I: Ja.
LL: Så att man inte hamnar med hälen utanför fotpallen.
I: Mm.
LL: I det här sköna böjda läget, som är då knäts mest avslappnade position och en viloposition. Någon minut hit och dit under dagen, absolut, men inte att det blir mer regel än undantag, för då blir det svårt att sträcka i knät och då, då går man inte bra.
I: Mm.
LL: Så då första 3 veckorna så är det 90 graders böjning som gäller och se till att kunna sträcka fullt i knät och sedan kommer man tillbaka till oss och plockar bort agraffer eller stygn efter 3 veckor, därefter får man böja ännu mer då.
I: Okej.
LL: Så för en helprotes då, som Jocke har fått, så ska man kämpa sig upp till 120 graders böjning och en halvprotes, som Eva har, så är det 130 grader.
I: Ja okej.
LL: ja.
I: Men hur håller man koll på 120 och 130 grader?
”Skrattar och pratar i munnen på varandra”
LL: Ja men det får man ta hjälp av sjukgymnasten.
I: Ja.
LL: För vi har, eh, skickar med en rehabplan med patienterna, i handen, som de ska lämna till sin sjukgymnast, där de har lite rörlighetsmål.
I: Mm.
LL: På de här kommande 12 veckorna.
I: Okej.
LL: Där vi också har en liten varningsflagga efter 8 veckor.
I: Mmhm.
LL: Så att om Jocke inte hade kommit upp i 105 graders böjning så hade han behövt ringa Anders. Och hade inte Eva kommit upp i 110 graders böjning så hade hon också behövt ringa Anders.
I: Mmhm.
LL: För att konsultera, ”vad gör jag”?
I: Ja okej. Och man träffar ju sjukgymnasten, var det efter 10 dagar, eller vad, sen när man kommer hem?
LL: Ja, senast efter 10 dagar men tidigast efter 7.
I: Okej.
LL: Ja.
I: Och sen då, hur ofta träffar man sin sjukgymnast?
LL: Ja det får man ju komma överens om, det är ju mycket träning som ska göras dagligen.
I: Ja.
LL: Så det är ju 7 hemövningar, 10 repetitioner, 2 gånger om dagen.
I: Mm.
LL: Under ganska lång tid. Man kan börja komplettera med motionscykel efter 3 veckor, eh, men man kommer sällan runt hela vägen efter 3 veckor. Och så ingen belastning.
I: Mm.
LL: Men man kan börja sitta och gunga, eller trampa baklänges.
I: Okej,
LL: Och sen så får man kommer överens med sin sjukgymnast hur ofta ska man komma på kontroll, hur duktig är man att träna hemma.
I: Ja, hur duktiga var ni och träna hemma? Jocke?
J: Ja det här kommer bli ett långt svar men..
I: ”Skratt”
J: Eh, det behövs nog. Nä men det här häftet som Linda berättar om, det var otroligt hjälpsamt, det börjar vi med ja första dagen och det är också en rejäl utmaning. Två gånger om dagen, 25 minuter varje gång.
I: Mm.
J: Först så, och jag har min fantastiska hustru Eva som kämpade med det här och gav aldrig upp utan många gånger ”nä jag orkar inte”, ”kom igen nu, lägg upp det här nu så ska du få smisk” ”skratt”. Nä men, vi körde de där övningarna och det var en utmaning och se hur mycket man kunde sträcka benet, hur mycket man kunde böja det som man nämnt tidigare här. Och det gjorde vi i 3 månader, ja varje dag, eh.
I: Mm.
J: Och sen så kompletterade vi med och, jag har aldrig suttit så mycket på en träningscykel, och då är jag ändå gammal Vättern cykla runt-kille och så vidare, eh, men det finns inget tråkigare, jag sitter hellre och tittar på målarfärg som torkar än att sitta på en sån här träningscykel. Men det gjorde man ju då.
I: Ah men det lät ändå som en mönster, mönsterpatient tycker jag, med träningen Linda, eller hur?
LL: Ja, men det är ju också oerhört viktigt att man sköter sin träning. Och framför allt att man inte gör för mycket.
I: Nä, just det. Men vid höftgrejen lät det ju som att det var, kunde vart mer att man gjorde för mycket för att man hade, inte hade ont, men det kanske är lättare att inte göra för mycket om man har värk?
LL: Nä men då tänker man att gör jag några, ett par gånger till så blir det nog bättre fortare.
I: Ja. Okej.
LL: Eh, så det är lite grann samma här, att..
I: Ah okej.
LL: ... att det går inte fortare att få upp böjningen för att jag gör 14 repetitioner x 3.
I: Nä. Lagom är bäst
LL: Eller 4 gånger om dagen utan då får man ju bara ont.
I: Mm. Mm.
LL: I stället då, så att det är också en balansgång det här.
I: Mm.
LL: Mm.
J: Mm.
I: Eva, skötte du dig?
E: Ja. Började faktiskt dagen efter redan då när jag kom hem och gjorde de här övningarna som vi fick med oss hem, 2 gånger om dagen. Och sen började jag hos eh, sjukgymnast och träffade honom, jag opererades ju i början av maj, så jag träffade honom en gång i veckan under hela sommaren, fram till augusti.
I: Ja.
E: Eh, i början, det kan jag ju hålla med dig om, nu har jag ju bara en halvprotes men “skratt”.
“Alla skrattar”
E: Det gjorde väldigt ont i början när jag gjorde de här övningarna hemma, jag tänkte “det här kommer aldrig gå” och han mätte ju då, sjukgymnasten, vinkeln varje gång jag kom och de första tre gångerna så hade jag väl kommit, efter tredje gången hade jag kommit upp till 115 grader. Men fjärde gången, då var det 120 och då blev jag jätteglad.
I: Mm. Ja och du har ju faktiskt opererat två knän, den ena, det är ju bara 6 veckor sedan, när vi spelar in det här.
E: Mm, ja idag.
I: Idag ja. Ja.
J: Mmhm.
I: Är det någon skillnad från första till andra, fick du med dig nånting liksom, från den första operationen till den andra?
E: Eh, ja, att inte bli så rädd för att det gör ont kanske, åh åh att, eh, skynda långsamt.
I: Mm. Hur lång tid liksom efter operation kan man tänka att liksom, man är, man är ju inte återställd, men att man kommer in i nån typ av normalt läge?
AP: “Harkling” Man kan se på det där på olika sätt tycker jag. Slutresultatet säger jag till alla patienter, att det kan man förvänta sig att utvärdera när det har gått 1 år. Och det är ju då också man får, den här utvärderingsblanketten från Ledprotesregistret. Men man kommer ju vara hyfsat återställd långt tidigare än så. Total rehabiliteringstid brukar jag säga ligger mellan 3 och 6 månader.
I: Mm.
AP: Med aktiv rehab. Om man pratar ut ett arbetsperspektiv så är standardtiden att sjukskriva någon som fortfarande jobbar på, det är 12 veckor.
I: Okej.
AP: Och sen har man, har man kanske något administrativt arbete eller så, så brukar man kunna eh, gå tillbaka till jobbet tidigare än så men, men.
I: Det är ganska länge ändå, 12 veckor.
AP: Ja, och jobbar man kanske framför allt med något tungt fysiskt arbete..
I: Ja.
AP: .. eller så, som Jocke gjorde tidigare, så eh, då kan man ibland behöva förlängning av den där sjukskrivningen också, upp till 4 eller ibland kanske 5 månader.
“Melodi”
I: Okej, men då har det gått 7 månader sedan Evas första operation.
- Mm.
I: Och 8 månader sen Jockes första. Hur ser era liv ut idag? Alltså hur känns det med knäna?
E: Bra!
I: Gör det?
E: Ja.
I: Mm.
E: Jo men alltså det känns, det är klart att ibland gör det ont, fortfarande. Men det är inte alls samma typ av smärta längre. Eh, psykiskt så tänker man framåt på ett annat sätt nu.
I: Mm.
E: Vad man ska göra till nästa sommar till exempel och, eh så jag tycker nog att det är bra och jag har ju eh, under den här perioden som var mellan de här 2 operationerna, så var jag ju tillbaka lite grann och tränade på Friskis, fast inte i samma form som jag var tidigare naturligtvis men, men eh, nä men det känns bra!
I: Ja vad skönt.
E: Ja.
I: Och Jocke?
J: Ja jag har ju saknat mina lårmuskler.
I: Mm. “Skratt”
J: Eh, länge. Men de har äntligen börjat komma tillbaka, så att jag kan gå på vanligt gym och träna som jag gjorde tidigare, köra en skivstång och sånt där med knäböj.
I: Mm.
J: Jag går ju inte lika djupt som förut utan jag måste tänka på det, men idag har jag i alla fall 60 kg på stången och gör 15 rep en, en vanlig tisdag till exempel. Men sedan är det benspark och press och sånt där som jag inte riktigt har kommit ifatt på. Men nu börjar låret bli tjockt igen och det är precis som Eva säger, det känns bra, det känns jättebra. Ibland så kan det stråla upp nånting i låret och man undrar vad det är för nånting, men jag antar att det är efter operationen.
LL: Jag får flika in det där, att det är också väldigt viktigt att man inte börjar träna styrka för tidigt, eh och att man börjar träna styrkan innan man är färdig med sin rörlighet. Första 3 månaderna, det är verkligen fokus på rörlighet, rörlighet, rörlighet. Och att man kan gå, eh, utan att halta. Man kan börja träna lite lätt sista slutsträcket i knät, men att gå tillbaka till att träna på gym och tyngre styrka, det är när rörligheten är på plats.
I: Ja, okej.
LL: Och det kan vara tidigast efter 3 månader.
I: Ja, så ingen styrketräning första 3 månaderna.
LL: Nej, för att jag träffar patienterna på 3 månaders besök, de som bor i Stockholm, och där ser man de som har börjat för tidigt.
I: Mm.
LL: Då är det problem med rörligheten.
I: Ja, okej.
LL: Ja.
I: Ja men det känns ändå som att det är två väldigt lyckade operationer, även om det är mycket rehab och mycket smärta en period, så finns det liksom ljus i tunneln, tänker jag. Men är det nånting som ni önskar att ni visste innan operationen?
J: Jag skulle kunna tänka mig att doktorn eller planerarna eller nånting, tittar mig djupt, eller tittar patienten djupt i ögonen, “har du förstått vad det här innebär”?
“Skratt”.
J: Och det kan vara att det är jag som har haft otur som jag nämnde, att när jag tänker.
I: Mm.
J: Men jag skulle nog kanske behövt förstå lite mer, trots att jag har opererat axlar och sånt, att det här är en större utmaning än du tror.
I: Både smärta och rehabtiden då eller?
J: Ja, det ligger ju i mitt intresse att läsa på allt jag får.
I: Mm.
J: Men som ett tips till både doktorn och till, till fysioterapeuten, att “fattar du vad du ger dig in på nu”, alltså.
I: Mm.
J: Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det tror jag att jag skulle vilja, eh lägga till, samt att när man pratar med kompisar när man kommer hem, som har gjort det här, som ska spela lite allan ballan och säger “nä du vet det här var ju en walk in the park”.
I: Mm.
J: Lita inte på dem!
I: "Skratt” Nä.
J: För det gjorde jag.
I: Ja.
J: Och trodde det var något fel på mig som hade mer ont än vad han sa.
I: Mm.
J: Jag tror han fejka!
I: Mm. Vad tror Anders?
AP: Eh, jag tycker det är en jättebra grej som Jocke tar upp och det försöker vi ju informera om innan, att rehabiliteringen just efter knäprotes-operation är otroligt tuff.
I: Mm.
AP: Det berättar jag alltid på mottagningsbesöket. Och sen så landar det väl olika på, hos olika eh, personer, tänker jag. Och en del patienter hade nog kanske blivit lite skrämda av om man tittar djupt i ögonen och säger...
“Alla skrattar”
AP: “Det här kommer bli hur tufft som helst”
“Skratt”
J: Ja.
AP: Då kanske de så här, tvekar i sitt beslut.
J: Ja.
AP: Och så, så att man får anpassa informationen lite grann efter eh, patienten, men det är viktigt att förstå att, att det är tufft. Och sen så vill jag nämna en annan sak också, för det är jättebra att man hör sig för med bekanta eller familjemedlemmar som har gått eh, som har gått igenom det här, men jag får ofta höra att, att de då säger att eh, det var en walk in the park, det var hur lugnt som helst, men där tror jag också att man har någon typ av förträngningsmekanism.
I: Det är som när man har fött barn “skratt”.
AP: Det, precis, man kommer inte ihåg hur jobbigt det var.
I: Nej.
J: Nej.
AP: Kanske föda barn eller alla sömnlösa nätter eller blöjbyten eller så där.
I: Mm.
AP: Nä, man förtränger de jobbiga sakerna, så att.
I: Mm.
“Pratar i munnen på varandra”
I: Vi ska fråga det om 2 år.
AP: Om vi spelar in en podd med Jocke om 2 år så kanske han säger att “nä, jag hade inte så mycket ont efter operationen”.
J: Nä.
I: Nä.
AP: Men då har vi det här inspelade beviset nu!
I: Ja. Ja.
“Skratt”
AP: På att han hade...
“Alla skrattar”
I: Nu är det förevigat!
LL: Men jag tror också att det är viktigt att veta att även om det gör ont så är det ingen farlig smärta.
I: Nä just det, den hör till liksom.
LL: Eh, och jag är ganska tydlig med när, om man träffar mig direkt på vårdavdelningen, att det här kommer vara supertufft!
I: Mm.
LL: Sen om de tror mig eller inte, jag brukar säga, blir det inte så, så får du en glad överraskning. Så här gäller det också att vara förberedd innan.
I: Mm.
LL: Och framför allt hund, eller ja, djurägare, skaffa hundvakt eller kattvakt.
I: Ja just det.
LL: För det är inga hundpromenader på länge.
I: På länge, mm. Ja men då har vi, är vi klara egentligen med hela den här delen med knäprotes-operation. Jag har lärt mig jättemycket och superintressant. Tack Anders och tack Linda för att ni har vart här och informerat om hur det går till hos er. Och framför allt varmt tack till Eva och Jocke som har varit här och delat med er av era erfarenheter!
J: Tackar!
E: Tack!
AP: Tack så mycket!
Tack för att du har lyssnat. Om du vill veta mer om Capio och/eller Ortho Center i Stockholm, så kan du besöka vår hemsida: capio.se och därifrån klicka dig vidare till Ortho Center via sökfunktionen eller via hitta mottagning, specialistvård, ortopedi.
“Signaturmelodi”
