I Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsundersökning från 2022 uppgav nästan var fjärde tillfrågad att de har besvär av ensamhet eller social isolering. Det var vanligast bland unga vuxna och äldre, men ensamhet kan drabba alla någon gång under livet. Här berättar Johanna Mehra, psykolog på Capio, om vad ensamhet kan leda till och vad du som medmänniska kan göra för att bryta någons sociala isolering.
Vi är byggda för social samvaro och att inte få någon input av andra människor, att tappa de bitarna av livet, kan göra oss ledsna. När vi är ofrivilligt ensamma kan man se att nivån av stresshormoner ökar, och om det pågår en längre tid blir det en sorts lågintensiv stress som påverkar kroppen både psykiskt och fysiskt. Det kan också leda till hopplöshetskänslor och att du får negativa tankar som i förlängningen kan leda till en depression. Att vara ensam kan också upplevas som skamfyllt, särskilt nu för tiden med sociala medier där det nu finns så många ytor där man kan jämföra sig med andra.
Det är just den lågintensiva långvariga stressen som kan påverka oss fysiskt, i form av till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Och är jag ensam kanske jag dessutom sover sämre, äter sämre och inte rör på mig – det i sin tur ger också fysiska bekymmer.
Ensamhet som är självvald. Du kan ha valt att inte ingå i något socialt sammanhang och dra dig undan i perioder.
En upplevelse av att inte vara önskad eller delaktig i det sociala livet. Den här typen av ensamhet är den som på sikt kan skada hälsan.
En del barn behöver få dra sig undan. De befinner sig i stora sociala sammanhang hela dagen, så man behöver inte bli rädd om barnet vill sätta sig vid datorn en stund när hen kommer hem. Det viktigaste är att prata med ditt barn. Inte bara när du tror att något är fel, utan prata allmänt - var en del av barnets vardag. Vad har de för vänner, vad gör de, vad lyssnar de på för musik? Då kommer du märka när det blir ett skifte. Det är svårare att se signalerna om man inte pratar med varandra från början.
Barn är kloka. Du kan ställa en rak fråga som “känner du dig ensam?”. Vi behöver inte vara så rädda för att prata och visa ett ärligt engagemang. Sen kan du även prata med skola eller förskola för att få en bredare bild. Det kan ju vara så att barnet är jättesocialt där. Det kan även vara bra att veta att skolan har ett ansvar i att barnet ska vara socialt tryggt.
Problematisk skolfrånvaro är absolut kopplat till ensamhet och något man behöver bryta så fort som möjligt. Benämningen “hemmasittare” låter som att ansvaret ligger på barnet, men egentligen är det omgivningen man ska fokusera på. Vad i omgivningen är det som gör att mitt barn stannar hemma? Där behöver skola och föräldrar jobba ihop för att hitta anledningen. Man har också sett att ensamhet är en faktor för att sin tur få problematisk skolfrånvaro. Ena delen är att ensamhet kan bidra till frånvaro, men också att frånvaro i sig kan bidra till ensamhet. Skolan är den stora sociala biten för barn och unga, är man inte där missar man väldigt mycket social kontakt.
Inte fullt ut. Kontakter online kan vara väldigt positivt för vissa unga, speciellt de som annars har knepigt med sociala kontakter. Man ska inte per automatik säga att digitala kontakter är dåligt, det beror helt på personen och kontakterna, och det kan definitivt vara bättre än att inte ha någon kontakt alls.
Du känner dig ensam på grund av att du inte har vänner runt omkring dig.
Du kan ha mycket sociala kontakter, men uppleva dig ensam. Du känner att du inte har någon att dela dina tankar med, eller att ingen förstår dig.
